Hedlund blev inrikesminister, Sam B Norup jordbruksminister, Ivar Persson i Skabersjö ecklesiastikminister och Hjalmar Nilsson i Spånstad vägminister.Koalitionen var framgångsrik och stabil, men bondeförbundet förlorade väljare i valen. Det berodde inte bara på regeringsmedverkan, utan också på att den traditionella väljarbasen på landsbygden krympte.
Bondeförbundet medverkade under åren efter kriget både till införandet av barnbidragen och till uppbyggnaden av en 9-årig enhetsskola - som senare kom att kallas grundskolan.
Ministrar i koalitionsregeringen
Gunnar Hedlund var inrikesminister, Ivar Persson ecklesiastikminister (utbildning och kyrka), Sam B Norup jordbruksminister och Hjalmar Nilsson vägminister. Sista året 1957 var Bernhard Näsgård och Nils G Hansso (Skegrie) jordbrukministrar, och Lars Eliasson vägminister.
Sam B Norup, skåning och jordbruksminister (teckning) Axel Rubbestad, en kort tid minister i samlingsregeringen. Känd som sparsamhetsivrare. Nils G Hansson, Skegrie, ledande jordbrukspolitiker.
Pensionsstriden och partireformationen
Den direkta orsaken till att koalitionen upplöstes 1957 var att partierna hamnat på olika linjer i pensionsfrågan. Bondeförbundet/centerpartiet förespråkade en frivilliglinje, medan socialdemokraterna ville ha ett obligatoriskt system. Det var en djup ideologisk klyfta.
Bondeförbundet/centerpartiet gick fram med en egen linje i folkomröstningen om ATP och fick en större stöd än i riksdagsvalet. det gav kontakt med nya väljargrupper, inte minst bland småföretagare.
Inom partiet debatterades en breddning av partiets politik och väljarkår under hela 50-talet. Partisekreterare sedan 1951 var Gustaf Jonnergård och han kom att prägla idéutvecklingen, där partiet allt mer ägnade sig åt decentraliseringsfrågor och kritik av koncentrations- och centraliseringspolitiken. Partiet vill skapa en helhetspolitik, inte bara en politik för vissa grupper. En viktig del av debatten handlar om partiets namn, och efter att något år hetat Landsbygdspartiet Centerpartiet antar man 1957 enbart namnet Centerpartiet.
Några år senare byter också SLU namn till CUF (Centerns ungdomsförbund). Med namnet centerpartiet ville partiet främst markera positionen i mittfältet, med beröringspunkter både med partier till vänster och till höger. Namnbytet och det nya partiprogrammet 1959 bäddade för en breddning av partiet till nya grupper, inte minst i städer och tätorter, under 1960-talet.
Gustaf Jonnergård blev partisekreterare 1951 och kom att stanna på den posten till 1976. Han kom att spela en avgörande roll för partiets idéutveckling och politiska arbete, och skrev mängder av böcker och skrifter. Kan betraktas som centerpartiets ideolog nummer ett.
Brämhult Torsten Andersson i Brämhult spelade en viktig roll när det gällde att utveckla partiets lokaliseringspolitik (regionalpolitik).