Centerpartiet lokalt

Kommundagarna 2014

Observera att det talade ordet gäller

”Skäms, Göran Persson”. Orden uttalades för nästan exakt tio år sedan, av Maud Olofsson.

Det finns stunder i livet som är vattendelare. Stunder i historien som definierar ett parti, eller en person. De där minuterna, för precis tio år sedan, på kommundagarna i Ronneby, var ett sådant ögonblick.

Vi hade fått nog. Socialdemokraterna pratade om social turism och ville införa övergångsregler för de nya EU-medborgarna i Östeuropa. Ett A och ett B-lag skulle skapas. Centerpartiet vägrade köpa den idén, men stod i princip ensam på barrikaderna

För alla människors lika rätt och värde.
För ett öppet Europa.
För ett enat Europa.

Centerpartiet vann det slaget – och Maud Olofsson fick en medalj av den polska staten som tack för solidariteten.

Idag, tio år senare, har Sverige med vår regering, skapat en större öppenhet mot omvärlden. I Stockholm knattrar just nu 3300 dataspecialister från Indien på tangentbordet. I Göteborg arbetar 50 tekniker från Iran. Och i Ludvika äter 35 maskinoperatörer från Kina snart lunch tillsammans med sina svenska kollegor.

De vill inte ha bidrag. De vill inte sno någon annans jobb. De vill inte ligga någon till last. Däremot vill de få det bättre och ge sina barn en bättre start än den de fick själva.

Genom arbetskraftsinvandring har vi en dörr öppen in till Sverige, inte bara för flyktingen som flyr för sitt liv utan också för den fattige som vill få chansen till ett bättre liv.

Idag, tio år efter debatten om social turism ställer Socialdemokraterna fortfarande arbetare mot arbetare. Stefan Löfvén ransonerar solidariteten och säger att den bara räcker till dem med svenskt pass. Facken ska ges vetorätt på vem som ska få komma hit.

Med Jimmy Åkesson i den ena handen och Jonas Sjöstedt i den andra vandrar Stefan Löfvén in i 2014 års valrörelse.

Sverige står vid ett vägskäl i människosyn, men det är också ett vägskäl i synen på Sverige. Ska vi vara en avkrok i norra Europas periferi – eller ska vi vara en öppen, dynamisk tillväxtregion dit människor med de största drivkrafterna och de bästa idéerna söker sig. Centervänner, vårt vägval är klart.

Hundraåringen Allan Karlsson tog på sig tofflorna och klev ut genom fönstret på äldreboendet i Malmköping. Det var en revolt som chockade omgivningen. I mina ögon var det en manifestation för självständigheten, för egenmakten och för att man fortfarande kan själv. Även om man råkar vara hundra år.

Tyvärr går Allan och alla andra människor som vill ha mer att säga till om i otakt med politikerna. För hur ska man annars förklara att valfriheten har blivit ett jagat villebråd.

Hur ska man annars förklara att politiker ägnar tid åt att detaljreglera allt från lekplatser till lakritspipor, samtidigt som högerextremistiska grupper vinner mark, skolresultaten sjunker, isarna smälter och den ekonomiska krisen biter sig fast i Europa.

Det är sannolikt inte för att de tycker att det är roligt. Det är därför att de har tappat tron på att människor kan tänka själva – och fatta kloka beslut. Faktum är att människor idiotförklaras på daglig basis av både politiker och samhället i stort. Och det har jag tröttnat på.

Det där är motsatsen till Centerpartism. I över hundra år har vi slagits för att besluten ska fattas så nära människor som möjligt.

För att mer ska bestämmas vid köksbordet.

För frihet och självbestämmande. Och för en närodlad politik.

Vi behöver prata om jobben. Låt oss börja i Uppvidinge, hos kommunalrådet Åke Carlson. Här är oddsen goda att du krockar med en företagare på gatan. Var åttonde person är nämligen en entreprenör. Och åttio procent av kommunytan är skog.

Här har man fattat att det egentligen bara finns ett enda sätt att få fler jobb: Fler företag som vill och kan anställa. Kapitalet kan komma från andra sidan jorden. Maskinerna också. Varor och tjänster skickas kors och tvärs över klotet. Men själva jobben, de är närodlade. De skapas av företagaren runt hörnet, som anställer en eller två, och sedan ibland hundra och till slut tusen. Jobben skapas i de små företagen, som vill och kan växa.

Vårt jobb är inte att lova väljarna mest. Vårt jobb är att säga som det är. Ska vi resa oss ur krisen, ska vi ha ett Sverige som hänger ihop, ska tusentals fler jobb skapas de närmaste åren, då måste tillväxten underifrån gå före centralplanerna ovanifrån. Då måste riktiga jobb gå före konstgjorda åtgärder. Då måste vi fortsätta att satsa på jobbskaparna, de små företagen.

Den gamla bidragspolitiken håller inte. Den vägen är stängd, slut och förbrukad.

Vi vet, av beprövad erfarenhet, att den leder till passivitet och mer utanförskap. Nu är det riktiga jobb som skapas av livskraftiga företag som måste fram. Och då behövs det ett parti som vågar slåss för det.

Vi måste våga säga att man faktiskt behöver få några kronor över om man satsar all sin tid, hela sitt hjärta och allt sitt sparkapital för att få igång ett nytt växande företag. Vi måste våga säga att om inte entreprenörer får göra vinst så kommer vi alla att bli stora förlorare. Och om inte företagen finns så skapas heller inga jobb.
Det är därför vår politik för hela landet kommer att handla mer om sänkta kostnader än om bidrag. Mer om bredband och möjligheten att jobba hemifrån än om statliga ersättningsjobb, mer om en breddad arbetsmarknad än om sysselsättningsåtgärder. Mer om kvalitén i välfärden än om vem som driver vårdcentralen.

Det handlar om att människor ska få välja själva. Att vi måste ge hela Sverige kraft att växa och om att beslut ska fattas så nära människor som möjligt.

Det, mina vänner, är en närodlad politik.

När utvecklingen inte riktigt går åt det håll man har tänkt sig så verkar det nya svarta vara att centralisera och återmonopolisera.

Det gäller tågen. Det gäller vården. Det gäller skolan och det gäller Europa. Men om Sverige ställer sitt hopp om framtiden till SJ, Skolverket och EU-byråkratin, så skulle jag vilja anmäla en avvikande mening.

Låt mig börja med Millis Wernersson och skolan. Millis är kommunalråd i Falkenberg. Hennes telefonnummer är 070-666 11 05. Ni kan också sannolikt träffa henne när Falkenbergs fotbollsklubb spelar hemma. Över en kaffe kan ni prata om vad som funkar bra med dina barns skola, vad som skulle kunna bli bättre och hur resurserna borde fördelas.

Det finns dem som vill att makten över skolan ska flyttas till staten. Från Millis till en central myndighet och vipps ska alla problem lösas. Jag skulle vilja påstå att det är naivt.

Ingen har missat att den svenska skolan står inför stora utmaningar. Vi behöver se till att det finns tillräckliga resurser, men framförallt behöver vi lära av de länder som klarar sig bättre, ge lärarna tid att undervisa och göra lärarutbildningen attraktiv. Vi behöver inte en kostsam och tidskrävande reform som flyttar makt och resurser längre bort från elever och föräldrar.

Det kommer aldrig att vara en väg framåt för den som tror på att beslut ska fattas nära människor.

Det kommer aldrig att vara en lösning för Centerpartiet.

Och det kommer aldrig att vara nyckeln när vi ska skapa världens bästa skola.

I matchen mellan Millis och centralbyråkraten så satsar jag mina pengar på Millis. Det kommer sannolikt att handla om utklassning.

Nästa exempel handlar om Jonas Sjöstedt. Hans nummer har jag tyvärr inte. Men för ett par veckor sedan utsåg han Centerpartiet till sin huvudmotståndare i välfärdsdebatten. Det är bra, vi tycker ju nämligen väldigt olika.

Jonas har tillexempel en nästan patologisk besatthet av vinst. Ett av symptomen är att han glömmer allt annat.

Tillexempel att de anställda på de privata vårdföretagen har större inflytande och är mer nöjda. Eller att nio av tio företag i vårdsektorn har färre än 20 anställda. Eller att 8 av tio välfärdsföretag drivs av kvinnor.

Jag är så vansinnigt trött på att höra att jag slåss för vinster i välfärden. Det gör jag inte. Jag har aldrig vaknat på morgonen med drivkraften att skattepengar ska bli vinst hos företag.

Det jag och Centerpartiet slåss för är kvalitén och valfriheten. Människors rätt att välja vilken barnmorska man ska ha när första barnet är på väg. För undersköterskans rätt att välja en annan arbetsgivare än kommunen. Och för farmödrars och mormödrars rätt att själv få bestämma vem som ska lägga dem på kvällen.

Om det ska bli möjligt krävs att många välfärdsaktörer tävlar mot varandra, utvecklar idéer och förbättrar sig. Det gör att kvalitén ökar. Men om vi ska ha en mångfald av aktörer behöver de ha möjlighet att ha en ekonomisk marginal, precis som ett byggföretag som bygger skolan, eller en grossist som levererar skolmat.

Centervänner, vi ska mäta kvalitet, vi ska granska resultat – och vi ska vara stenhårda mot dem som inte klarar kraven. Men oavsett vad Sjöstedt försöker intala oss så går det inte att både ha kakan och äta den. Vi kan inte ha många olika aktörer, konkurrens och stor valfrihet om företagarna inte får tjäna pengar. En sån argumentation blir bara ohederlig.

Och det tänker jag stå fast vid. Därför att jag, och Centerpartiet, är helt övertygade om att människor är kloka och kapabla att välja, eller välja bort, själva. Det är därför jag vill att politiken ska vara närodlad.

Till Jonas Sjöstedt rekommenderar jag ett besök på Bollnäs sjukhus. Nedläggningshotat av landstinget.
Köptes av riskkapitalister.
Toppar idag kvalitetsmätningarna.
När verkligheten springer ikapp retoriken så kanske det finns förutsättningar för bot och bättring, även hos Jonas Sjöstedt.
Det är långt härifrån till Bryssel och ännu mycket längre ifrån Bryssel och hit sjöng en progg-grupp från Piteå. Det får bli mitt tredje och sista exempel.

Jag kan förstå känslan av distans. Vi bombarderas av nyheter om stort och smått som ska regleras i Bryssel. Det är inte konstigt att människor tröttnar. Det är därför det behövs en mer närodlad politik i Europa. Rätt beslut på rätt plats skapar ett EU med muskler att agera där det behövs.

En fungerande marknad för handel med utsläppsrätter. Ett stopp på den vidriga människohandeln. Upphandlingsregler som gör att barnen i skolan kan få potatis som inte blivit åksjuk på sin väg kors och tvärs i världen.

Men med rätt beslut på rätt plats tillåts också länder att styra över sin egen penningpolitik. Det innebär att vi kan gasa och bromsa när det behövs för jobb och tillväxt här i Sverige, inte när det behövs i Portugal, Grekland eller Tyskland. I folkomröstningen 2003 sa Centerpartiet nej till Euron. Och tänka sig, tio år senare gör vi det fortfarande. Därför att Sverige växer bättre med svenska kronor.

Vi står inför en kamp om Europa. Stängda gränser står mot öppenhet. Detaljreglering står mot maktdelning. Eurosamarbetets ben skakar fortfarande och högerextrema grupper krafsar på europaparlamentets dörr.

Vi behöver ta fajten, därför att EU behövs. Men uppdraget är inte att stänga gränserna, utan att öppna dem. Inte att likrikta, utan att välkomna mångfald. Inte att centralisera, utan att låta fler bestämma mer. Närodlad politik kallar vi det.

Centervänner, när andras ryggmärgsreflex är att centralisera, att likrikta och att göra friheten mindre ska vi sätta hälarna i backen och säga stopp.

Det kommer inte alltid att vara enkelt. Det var det inte i kampen mot övergångsreglerna. Det var det inte i arbetet för det vi kallade ungdomsavtal. Det var det inte i diskussionerna om övervakning, registrering och signalspaning.

När man tar konflikter, då blåser det. Det har det gjort och det kommer det att göra. Men idag, några år senare, kan vi räta på ryggen och säga att tiden gav oss rätt. Och det är jag väldigt stolt över.

I morse räknade jag ut att det är 225 dagar kvar till valet. Och den politiska nerven börjar kännas. Centerpartiet är väl förberedda. I höstas antog vi en solid politisk grund att stå på. Och sen tidigare har vi ett idéprogram som har varit, låt oss säga, väldiskuterat.

Men faktum är att när andra har ägnat sig åt SM i triangulering har vi stärkt oss som ett värderingsdrivet parti.

För vissa proffstyckare är valet redan avgjort, men det är det inte för väljarna. Ungefär hälften av dem brukar bestämma sig de sista veckorna innan valet. Det kan vara bra att komma ihåg. Inte minst för ett vänsteralternativ som mentalt redan börjat inreda Rosenbads tjänsterum. Det kan de glömma.

När Sverige går till val, först i maj, sen i september har Centerpartiet varit med och styrt Sverige under längre sammanhängande tid än någon gång sen partiet bildades. Samtidigt har Socialdemokraterna aldrig varit längre från makten.

Men, Centervänner, det räcker inte. Vi behöver bli mer historiska än så. Vi behöver göra något vi gjort många gånger i kommunerna, men aldrig på riksnivå.

Vi ska öka vårt stöd samtidigt som vi är i regeringsställning och vi ska bli omvalda en tredje gång.

Inte på grund av makten i sig. Utan därför att det mesta fortfarande är ogjort. Sverige behöver bli grönare, friare och mer företagsamt. Och då krävs ett starkt Centerparti.

Tack.