Centerpartiet lokalt

Tal Valkonvent 2018

3 augusti 2018, Annexet Globen (~25 min) Det talade ordet gäller.

Vad skulle ni ta med er?

Om ni hade kort tid på er innan det var försent.

Jag och min man pratade om det för några veckor sedan.

Vad skulle vi ta med oss?

Alla fotografier? Datorn och plånboken? Något att äta?

Eller en telefonsladd?

En sladd har ibland varit det enda man förmått att ta med sig.

I chocken och paniken över att tvingas lämna allt och vända sitt hem ryggen.

Bönder har med olusten bankande i kroppen fått lämna sina djur.

Det finns familjer som bara fått åka i de kläder de haft på kroppen.

Evakuera och lämna platsen där barnen växt upp.

Platsen där familjen skapat minnen tillsammans.

Platsen där tryggheten finns.

Men dit skogsbranden varit på väg.

Bränderna som härjar denna onaturligt heta sommar har obarmhärtigt slukat allt i sin väg.

Enorma ekonomiska och känslomässiga värden går förlorade i dess framfart.

Det är fruktansvärt att se. Fruktansvärt att uppleva.

Även om det finns siffror: 25 000 hektar som har brunnit och brinner, ett område nästan lika stort som 40 000 fotbollsplaner.

Värden upp mot en miljard som gått förlorade.

Så är det ändå svårt att ta in på djupet.

Eftersom det handlar om enskilda människors egna känslor och upplevelser.

Om människor som får lämna hus och hem.

Om skogsägare som ser sina ägor förstöras. Sitt företag, sin trygghet, sin pension och barnens arv brinna upp.

Skogsbränderna är en enorm prövning för Sverige.

En fruktansvärd kris för de drabbade.

En kris vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka.

Som inte har någon motsvarighet i modern tid.

Hårddisken med bilderna från vårt bröllop.

Telefonen med alla bilder på vår dotter.

Fotografier. Pass och plånbok.

Esters nalle.

Det är vad vi skulle ta med oss från vårt hus.

Om vi hann.

Om vi fick tid att välja.

*

Till alla som fått skynda sig att packa det viktigaste.

Som med oron rivande i bröstet fick låsa dörren. Lämna sitt hem och åka.

Till alla som fått se sin skog försvinna.

Till alla er vill jag säga: ni är inte ensamma.

Vi är tillsammans.

***

I juli, mitt under brandkatastrofen, besökte jag Ljusdal.

Att vara på plats gav en bild av hur allvarligt läget var.

Av det omfattande räddningsarbetet och de ovärderliga insatserna som gjordes.

Jag fick se hur människor outtröttligt hjälpte varandra.

Hur slitna kroppar fick vila när andra tog vid.

Hur en vänlig klapp på axeln gav ny energi när man inte trodde man orkade längre.

När krisen var som störst fick vi se prov på Sveriges styrkor.

Att vi håller ihop.

Att vi ställer upp för varandra.

Människor öppnar sina hem.

Organisationer och företag stöttar med sängplatser och filtar.

Med mat och dryck.

Både till dem som tvingats lämna sina hem.

Och till dem som kämpar mot bränderna.

Brandmän som befinner sig mitt i brinnande infernon.

Som jobbar dygn i sträck.

De fortsätter trots värmen och hettan från elden.

Trots att luften är tung att andas.

Trots att skyddskläderna är tjocka och vattenslangarna otympliga i terrängen.

Trots risken för sina egna liv så fortsätter de.

Medmänskligheten. Engagemanget. Gemenskapen. Viljan att hjälpa.

Den är så påtaglig. Så värdefull.

Från räddningstjänsten till hemvärnet, Röda korset och engagerade ideella eldsjälar.

Tillsammans hanterar vi denna kris.

Än är faran inte över. Än brinner det.

Fokus måste fortsatt vara på släckningsarbetet.

Både det akuta och det eftersläckningsarbete som kommer.

Men vi behöver också tänka långsiktigt.

Vi måste se till att säkra en stabil nationell krisledning i framtiden.

Deltidsbrandmän och frivilliga livräddare måste få mer resurser.

Vi måste säkerställa att det internationella samarbetet fungerar även nästa gång.

Kriserna kommer att komma igen.

Vi behöver därför även en nationell brandbekämpningsförmåga från luften som kan vara redo när katastrofen är ett faktum.

Som snabbt kan släcka bränder när de uppstår.

Alliansen har också presenterat flera gemensamma förslag för hur den civila krisberedskapen kan stärkas.

Ett nationellt säkerhetsråd med krisledningsansvar direkt under statsministern.

En nationell krisfond och utbyggnad av hemvärnet.

För att ta några exempel.

Det finns mycket som behöver göras för att säkra vår krisberedskap.

Men i sommar har vi sett bevis på vilken kraft som finns hos människor.

I civilsamhället.

I enskilda människors enorma engagemang.

Det är ytterst det som bygger Sverige starkt.

*

I svåra tider ställer vi upp för varandra.

Det gör mig stolt.

Så till alla som kämpat och kämpar mot bränderna.

Till alla som hjälpt och hjälper – till er vill vi säga ett stort och innerligt tack.

***

I skogen hemma brukar jag alltid möta den välbekanta doften av mossa och fukt.

Stövlarna brukar bli blöta i det långa gräset.

Men inte denna sommar.

Då möts jag bara av lukten av torr jord. Av gulnande stigar och vassa barr.

Människor över hela Sverige har upplevt samma sak.

Extremväder som torkan, men även stormar och översvämningar, visar att det är allvar nu.

De visar på de enorma riskerna som finns med ett förändrat klimat.

På de hot som framtiden kan bära med sig.

Om vi inte är bättre rustade.

Om vi inte gör vad som krävs för att minska utsläppen.

Värmen har påverkat oss alla.

Men den har drabbat landsbygden extra hårt.

Brunnar som sinar.

Att alltid behöva hushålla med vattnet.

Inte duscha länge. Inte tvätta kläder i onödan.

Att hela tiden vara orolig för att de droppar vatten som kommer ur kranen kan vara de sista.

Lantbrukare som måste se ut över torkade, brända fält.

Som ser stora delar av sin skörd förstöras.

Som följer väderprognoserna slaviskt.

Som längtar efter regn.

Regn som kan släcka bränder.

Regn som kan släcka törsten hos djur, och i skog och mark.

Citat: ”Jag är 16 år och är fruktansvärt orolig för att min far ska förlora sitt jobb på grund av denna torka.” Slut citat.

Orden står i ett brev som Elin Strandberg skrev till Arvika kommun.

Hennes pappa är mjölkbonde i den lilla orten Gunnarskog två mil norr om Arvika.

Där hade det i början av juli bara fallit 30 millimeter regn sedan Valborg.

Det brukar komma betydligt mycket mer.

Rädslan för hur torkan påverkar Elins familj är uppenbar.

Samma rädsla finns bland bönder och deras familjer runt om i hela Sverige.

Vattenbristen gör att fodret inte räcker till.

Redan nu är resurserna knappa.

Redan nu behöver bönder stödutfodra sina djur.

Om ingenting händer kan många bönder tvingas till nödslakt innan året är slut.

För att djuren inte ska svälta ihjäl.

Men köerna till slakterierna oroväckande långa.

Många bönder måste vänta till nästa vår innan de får slakta sina djur.

Torkan riskerar att slå hårt mot företagen på landsbygden.

Det kan innebära konkurs och att människor förlorar jobbet.

För att inte tala om den psykiska påfrestningen det innebär att behöva göra sig av med sina djur i förtid. Av att se dem lida.

I onsdags besökte jag bönderna Marianne och Fredrik på Tarby Gård.

Vi hann prata om mycket men en sak etsade sig fast.

Kärleken till gården och djuren.

Att det nästan tar emot för dem att gå förbi djuren i hagen. Eftersom de då både hör och ser att de inte får beta så mycket friskt och växande gräs som de är vana vid.

Det kändes för Marianne och Fredrik.

Det känns för mig.

Livsmedelsförsörjningen. Höga naturvärden. Djurs välmående.

Människors investeringar och inkomst. Det är vad som står på spel.

Vi vill därför satsa över fem miljarder kronor på Sveriges bönder.

Vi måste lösa den akuta krisen.

Varje dag som det inte regnar gör att situationen blir svårare.

Det handlar om att ge ekonomisk kompensation i detta akuta läge till bönder för att de ska kunna fortsätta driva sitt företag.

Så att de kan göra sitt jobb och fortsätta förse oss med mat.

Detta är en kris för landets bönder. För såväl mjölkbönder, hästägare, som bönder som har köttdjur eller växtodling. Men det är också en kris för samhället.

Eftersom vi inte har hela bilden klar än.

Eftersom vi inte vet exakt vilka konsekvenserna av torkan blir.

Så krävs ett ansvarsfullt och resolut ledarskap.

Förutom det akuta stöd vi presenterat, behöver regeringen agera för utökad möjlighet till stöd för landets bönder.

EU behöver ge oss möjlighet att fullt ut hjälpa de svenska bönderna, med ett större stöd till lantbruket än vad som är tillåtet idag.

När Elin Strandbergs rop på hjälp hörs tydligt och klart.

Då måste vi alla svara.

Då måste vi göra vad vi kan.

Vi måste se till att bönderna snabbt får hjälp.

Vi måste se till att både det offentliga och vi konsumenter väljer svensk, närodlad mat.

Vi måste alla dra vårt strå till stacken.

*

Svenska bönder är landsbygdens ryggrad.

Att vi producerar mat i Sverige.

Att vi har ett konkurrenskraftigt jordbruk är avgörande för vår nationella säkerhet.

Därför måste vi se till att skapa bra förutsättningar för Sveriges bönder.

Både på kort och lång sikt.

Det är nämligen så vi ser till att Sverige håller ihop.

Det är så vi ser till att landsbygden utvecklas, inte avvecklas.

***

Torkan vi har upplevt i år har varit den värsta i modern tid.

Juli månad var den varmaste på 260 år.

Vi slår värmerekord efter värmerekord.

I början kändes det skönt med strålande sol och vackert väder.

Ljumma sommarkvällar, härliga dagarmed sol och bad.

Men snart infann sig en känsla av olust.

När värmeböljan aldrig tog slut. När solen gassar dag ut och dag in.

När regnet aldrig kommer.

När det är svårt att sova i värmen, när huvudet värker och strupen varje dag är torr.

Då är det tydligt att allt inte är som det ska.

Klimatförändringarna är inte något som bara händer andra. Långt borta.

Att världens medeltemperatur stiger får högst påtagliga konsekvenser även för oss.

Denna sommar har tydligt visat att vi måste göra mer för att möta klimathotet.

Mer för att utsläppen ska minska.

Att vi måste agera nu och att vi måste agera kraftfullt.

Att bara minska utsläppen kommer inte att räcka.

För att få ner den feber som jorden drabbats av krävs att vi tänker nytt.

Att vi tror på grön tillväxt.

Vi måste ta nästa steg.

Vi måste vända hela utvecklingen.

Vi måste minska mängden koldioxid som redan finns i atmosfären.

Vi måste ta bort utsläpp.

Idag presenterar vi därför nya åtgärder. En ny satsning på nästa generations miljöteknik.

Vi vill bana vägen för teknik som lagrar koldioxid från förnybara källor.

Eftersom den koldioxiden redan är en del av kretsloppet så minskar vi inte bara utsläppen, då kan vi också ta bort utsläpp från atmosfären.

Vi kan få minusutsläpp.

Om vi använder tekniken rätt, om vi ser till att det blir verkstad även här i Sverige, då kan det bli en viktig milstolpe för klimatet.

Därför vill vi lägga över tre miljarder på denna nya teknik.

Vi vill satsa både på nya testanläggningar som utvecklar tekniken.

Och på ett avdrag till de företag som faktiskt skapar minusutsläpp.

*

Marcel Prousts ord är mer aktuella än någonsin.

”En ändring i vädret räcker för att förnya världen och oss själva”.

Vi måste gå från ord till handling.

Vi måste göra mer för att rädda klimatet.

Vi måste ha en klimatpolitik som inte bara är tomt prat.

Utan som också leder till resultat.

Mina vänner,

Sverige behöver en starkare grön röst i regeringen.

Klimatet behöver ett starkare Centerparti.

***

Ett samhälle som håller ihop finns där för de allra mest utsatta.

Men den senaste tiden har vi sett prov på många mänskliga katastrofer som inte orsakas av värme och eld.

Utan som är resultatet av en omänsklig politik.

Klockan är tio på kvällen.

Olof sondmatas och får medicin för att luftrören ska vidgas.

Han vänds i sin säng.

Efter bara en timme får han sitt första epileptiska anfall.

Fler ska följa innan det är morgon.

Vid elva, halv ett, vid halv tre.

Mellan halv fem och sex har han konstanta anfall.

Mellan tre och fyra har han så svårt att andas att han måste sitta i mammas knä.

Eftersom han inte kan hosta måste hans tvååriga lilla kropp guppas fram och tillbaka för att slemmet i halsen ska lossna.

Under natten kräks han flera gånger. Pyjamasen måste bytas.

Maskinen som ser till att han får i sig vätska krånglar.

Han får akut medicin mot sina anfall.

De klarade denna natt.

Men det kommer en ny natt imorgon.

En ny natt dagen efter.

Årets alla dagar.

När Olof var fem månader fick han sitt första anfall.

När han var ett år började föräldrarnas kamp för rätten till assistans.

De orkade inte själva.

Att alltid vara på helspänn.

När varje anfall kan bli dödligt.

Då går det inte att leva.

Då handlar allt om att överleva.

Om att ta sitt barn levande till nästa minut. Om att klara nästa anfall.

Det borde vara uppenbart att Olof och hans familj måste få hjälp.

Men det krävdes beslut i Kammarrätten för att Försäkringskassan skulle ändra sig och ge Olof rätt till personlig assistans.

Barn som har svår epilepsi.

Som har svåra hjärnskador.

Som behöver sondmatas.

Är blinda, inte kan röra sin kropp.

Barn som behöver övervakas varje minut så att inte ett anfall tar deras liv.

Barn som behöver hjälp med det mesta.

Med att äta. Med att leka. Med att leva.

Det är inte längre självklart att de ska få hjälp.

Assistanstimmar dras ner och allt mer ansvar läggs över på föräldrarna.

Trots att barn inte kan andas själva får de inte hjälp.

Andning ses nämligen inte som ett grundläggande behov.

Jag säger det igen.

Andning betraktas inte som ett grundläggande behov.

Barn som själva inte har förmågan att dra ner luft i sina lungor har fått assistansen neddragen.

Det gör att många barn tvingas bo på sjukhus istället för med sina föräldrar.

Det gör att föräldrar tvingas lämna bort sina barn på så kallade barnboenden för att de inte klarar av att ge barnen en trygg tillvaro hemma.

På 50-talet placerades barn på institutioner och anstalter. På barnhem.

Idag vet vi att det är bättre att få bo med sin familj.

Att barn mår bättre av det och känner sig tryggare.

Men när assistansen försvinner tvingas familjer återigen isär.

Jag kan knappt föreställa mig hur det måste kännas.

Som medmänniska, som mamma.

Att ensam få bära ansvaret.

Att inte få den hjälp man behöver.

Att tvingas inse att man inte klarar av att ta hand om sitt barn själv.

Många är de föräldrar som inte begär att deras barn ska klara allt.

Som bara vill att deras barn ska få chansen att leva ett fullvärdigt liv.

Rätten till personlig assistans har gjort att barnen fått möjligheten till ett bättre liv och mer frihet.

De har kunnat vara en del av samhället.

För en familj kan assistansen betyda skillnaden mellan att bara vara levande.

Och att ha ett liv.

Det kan betyda skillnaden mellan att bara ha sömnlösa nätter och ständigt rivande oro i magen. Att alltid vaka.

Och att kunna slappna av några timmar.

Ofta känner familjen att de inte orkar längre.

Men de fortsätter ändå.

För att kärleken till barnet är starkare än någonting annat.

För att viljan att barnet ska fortsätta leva är det enda som betyder något.

För att det inte finns något annat alternativ än att fortsätta kämpa.

För att barnet har rätt till ett värdigt liv.

Barnen som behöver hjälp.

Föräldrarna som gör allt vad som står i deras makt.

De har rätt att också känna frihet.

Men sedan Socialdemokraterna tog över makten har Försäkringskassan dragit in assistansen för över 1500 personer.

Nästan nio av tio barn får avslag när föräldrarna ber samhället om hjälp.

Trots massiva skattehöjningar har regeringen inte råd att låta sjuka barn få det stöd de behöver. Inte råd att låta dem bo med sina föräldrar.

Det får mig att undra.

Stefan Löfven.

Vart tog din solidaritet vägen?

Varför har du gett upp kampen för de allra svagaste?

Varför har du inte råd att hjälpa barnen?

Om vi inte klarar av att hjälpa dem som behöver det bäst.

Om vi inte har råd att låta barn få hjälp att leva ett värdigt liv.

Då är det något som är fel.

Då måste vi föra en annan politik.

Centerpartiet går till val på att förändra lagstiftningen.

Barn som inte kan andas själva ska ha lagstadgad rätt till assistans.

Ingen ska behöva sätta sitt barn på ett barnboende.

Eller tillbringa all sin tid på sjukhus.

Ägna all sin tid åt att oroligt vaka.

Knappt våga somna.

Ingen ska behöva känna den ångesten.

Det är inte humant. Det är inte värdigt.

Det är inte det Sverige jag vill leva i.

*

Vi har inte glömt betydelsen av verklig solidaritet.

Vi har inte glömt bort betydelsen av att visa varandra medmänsklighet.

Vi gör vad vi kan för att Sverige ska hålla ihop.

För att familjer ska få vara tillsammans.

Vi vet att det är medmänsklighet som för Sverige framåt.

***

Familjer och barns frihet hotas när den personliga assistansen dras in.

I Almedalen för bara några veckor sedan såg vi exempel på hur friheten hotas. Men på ett annat sätt.

Där blev det uppenbart att det finns dem som inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter.

Där spred nazisterna sitt mörka, historielösa hat.

När jag talade på Almedalsscenen stod de där.

Nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen.

De skrek ut sitt förakt. Brölade.

Kallade mig för landsförrädare.

Detta är människor som vill störta det demokratiska samhället.

Som inte ens tål att höra ordet ”judar” innan de vrålar ut sitt vidriga hat.

NMR är en våldsbejakande rörelse.

Där finns brutala människor med ont uppsåt, som vill förstöra.

Som hotar och kränker.

Men som försöker ta allt större utrymme.

Som gör vad de kan för att växa sig starkare.

Nazisternas närvaro i Almedalen gjorde det så uppenbart. Så tydligt.

Vi lever i en avgörande tid.

Valet i höst är viktigare än på mycket länge.

Det känns i hela kroppen, hur mycket det är som står på spel.

Rasisternas framfart och de främlingsfientliga krafternas aggressiva budskap har gjort mig än mer målmedveten.

Vår uppgift är att ta kampen mot dem.

Vi får aldrig ge upp.

Valet i höst handlar om vilket land Sverige ska vara.

Idag. Imorgon. I framtiden.

Det handlar om värderingar.

Om vilken väg vi ska ta.

*

Men när andra vill sprida rädsla och mörker.

När andra vill gå bakåt.

Då ska vi stå för hoppet och framtidstron.

Mina vänner,

Då ska vi gå framåt.

***

Kampen mellan värderingar.

I valrörelsen kommer den främst att stå mellan två partier.

Mellan oss och Sverigedemokraterna.

Vi är de starkaste värderingsmässiga motpolerna som finns i svensk politik.

Sverigedemokraterna hämtar sin livsluft ur oron.

De gör vad de kan för att sprida misstro.

De målar alltid Sverige i de mörkaste av färger.

Ställer konsekvent människor mot varandra.

Ser alltid problem. Vägrar se lösningar.

Sverigedemokraterna.

De som inte tror på alla människors lika rätt och värde.

Deras sätt att behandla och se på andra människor gör mig alldeles iskall.

Deras brist på respekt.

Brist på medmänsklighet.

Det gör mig än mer övertygad om att vi måste vinna värderingskampen.

Vi måste visa att en bättre framtid är möjlig.

Vi ska rakryggat stå upp för våra värderingar.

En liberal demokrati och rättsstat, mänskliga fri-och rättigheter, medmänsklighet, öppenhet och jämställdhet.

Det är raka motsatsen till vad SD står för.

Därför kommer vi inte att vika en tum.

Vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med Sverigedemokraterna.

*

Mina vänner.

Det är vår gemensamma uppgift att se till att människor är medvetna om vad som står på spel.

Det är vi som tillsammans ska se till att vinna värderingskampen.

***

Så fort tiden går. Så fort fyra år går.

Nu står vi återigen inför en ny valrörelse och vi har antagit vårt valmanifest.

Ett manifest som genomsyras av konkreta förslag, starka värderingar och nödvändiga reformer.

Som förnyar Sverige och som för Sverige framåt.

Där slår vi fast behovet av långsiktiga överenskommelser om arbetsmarknad, bostäder, skatter och migration.

Vi går till val på att genomföra århundradets arbetsmarknadsreform för att fler ska kunna få sitt första viktiga jobb.

Istället för att klamra oss fast vid en stel arbetsmarknad som stänger ute de som behöver jobben allra mest.

Vi går till val på ett företagsklimat i världsklass, där entreprenörer och småföretag kan skapa jobb runt om i hela landet. Där vi litar på människor istället för att kväva kreativiteten med pålagor, krångel och byråkrati.

Vi går till val på att korta vårdköerna, på att vården ska komma närmare och hjälpen finnas där när man behöver den. På trygghet i hela landet. Människor ska kunna lita på att hjälpen finns där när man blir sjuk. Istället för att med bultande oro vänta dag efter dag på besked om en livsavgörande operation.

Vi går till val på en miljöpolitik som leder till resultat. Där vi brukar och förvaltar, inte förbrukar och förstör. Där vi samarbetar över de gränser som föroreningarna och naturkatastroferna inte bryr sig om.

Med vår politik blir Sverige både tryggare, grönare, friare och starkare.

Vi har bara några få veckor kvar av intensivt arbete innan valdagen är här.

Varje dag kommer att räknas.

Varje timme kommer att vara viktig.

Varje insats betydelsefull.

Jag vet att var och en av er kommer göra ert allra yttersta hela vägen.

Det känns i hela rummet.

Att kliva in här var som att kliva in i ett fulladdat batteri.

Se er bara omkring.

Vilken energi och vilket engagemang som finns samlat innanför dessa fyra väggar.

Vilken skillnad vi tillsammans kan göra.

Vi centerpartister är erkänt duktiga spurtare och jag hoppas vi kan lägga in den där extra växeln även denna gång.

Vårt engagemang, vår kraft och våra värderingar behövs nu, mer än någonsin.

Vårt engagemang för landsbygden och för klimatet behövs mer än någonsin.

Vår målbild är tydlig.

Vi ska vinna kampen om värderingar.

Stefan Löfven ska bytas ut och vänsterregeringen vara ett minne blott.

Sverige ska återigen få en alliansregering.

En regering som kan visa ledarskap och handlingskraft.

I kommuner, landsting, regioner och riksdag ska det finnas ett starkare Centerparti.

*

Tillsammans ska vi se till att Sverige fortsätter vara ett land fyllt av tolerans, av medmänsklighet och av framtidstro.

Tillsammans ska vi se till att Sverige håller ihop.

Tillsammans ska vi välja vägen som för Sverige framåt.

Tack.

 

Läs Centerpartiets valmanifest

Läs rapporten Stoppa utsläppen inte utvecklingen