Annie Lööfs tal på minnesdagen av Kristallnatten

Tal på minnesdagen av Kristallnatten, 9 november 2021.

Överlevande, ambassadörer, vänner i Judiska församlingen. Det är en stor ära att få komma hit ikväll, som centerpartist och som företrädare för den svenska demokratin, och tillsammans med er minnas Kristallnatten, novemberpogromen 1938.

”Det enda jag kan göra är att berätta sanningen”. Jag kommer aldrig glömma Benny Grünfelds ord, när han stod inför min högstadieklass och berättade sin historia. Om hur han överlevt tre koncentrationsläger. Tre dödsdomar. Tvingats uppleva hur hans föräldrar och lillebror sändes direkt till gaskammaren när de anlände till Auschwitz. Hur han, trots det ofattbara lidandet och all grymhet han upplevde tvingade sig själv att titta. Se alla vidriga fasor i lägret, bara för att kunna berätta om det för andra. Om han överlevde.

Allt det Benny Grünfeld berättade har jag burit med mig sen dess. Mötet med honom gav liv till läroböckernas historieskrivningar. Gav ett ansikte och en röst till alla de som drabbades. Hans öde borrade sig in djupt och släpper mig aldrig.

Benny Grünfeld såg det som sin skyldighet att vittna om nazisternas brott mot mänskligheten och besökte skolelever runt om i Sverige i över 20 år. I våras gick Benny Grünfeld bort, 92 år gammal. En röst har tystnat men hans vittnesskildringar lever kvar.

När nu tiden sakta rinner ut och allt färre överlevande finns med oss måste historierna föras vidare. Berättelserna om och av de män, kvinnor och barn som föll offer för nazismen. Hur deras livsutrymme krympte med nazisternas inskränkande lagar och restriktioner vars enda syfte var att tränga undan och markera hat. Hur Nürnberglagarna tog ifrån dem deras medborgarskap och rättigheter. Hur den gula davidsstjärnan, fastsydd på bröstet, målad på fasader och skyltfönster blev en markör för hatet och utanförskapet. Hur de föstes samman i smutsiga getton och sen skickades till koncentrationsläger, läger som när grindarna öppnades för världen systematiskt hade tagit livet av miljontals judar.

Det är livsöden, vittnesmål av människor som inte får glömmas.

För vi får aldrig glömma. Det ska inte få ske igen. Men det kräver en förståelse om att inget sker i ett tomrum. Att vårt samhälle är ett resultat av tidigare generationers handlingar. Och att våra samlade handlingar idag formar framtiden för våra barn och barnbarn.

Grunden till det exploderande hatet som blottades under Kristallnatten och novemberpogromen lades inte vid Hitlers maktövertagande utan långt innan.

Hatet, förföljelsen och misstänksamheten har följt det judiska folket likt en skugga. De kristna korstågen på 1000-talet som dödade alla judiska män, kvinnor och barn som inte ville konvertera, ansvaret de fick bära för pesten under medeltiden, fördrivningen från deras hemländer runt om i Europa. Och i Sverige där statens rasbiologiska institut i Uppsala sågs som en internationell förebild när det slog upp sina portar 1921.

Antisemitism och tron på den överlägsna rasen var dessvärre inget nytt när Hitler samlade sina trupper. Bilden av den judiska syndabocken, orsaken till all ondska och ont som drabbat människor var sedan länge en etablerad uppfattning på flera håll.

Samtidigt som snaran drogs åt för den judiska befolkningen stod omvärlden tysta. Dörren stängdes i ansiktet på de judar som ville lämna sitt hemland.

Den flathet som omvärlden inledningsvis uppvisade spelade med i det folkmord Hitler tilläts orkestrera.

83 år har gått sedan Kristallnatten, novemberpogromen. Den tystnad och handfallenhet som omvärlden då visade ska aldrig få ske igen. Vi ska inte stå tysta och invänta, vi ska höja våra röster och kraftfullt agera. Inte vända bort ansiktet när antisemitismen sprider sig.

För främlingsfientliga krafter växer sig allt starkare. Ren rasism och antisemitism frodas i subgrupper, men även öppet i sociala medier och i vardagslivet. Nazister, rasister, islamister, extremister och populister. De ses och hörs i Malmö, I Almedalen, under Prideveckan i Stockholm och i parlamentens talarstolar över hela världen.

Gamla, unkna idéer som länge har varit mer dolda och försvagade syns nu allt oftare och allt öppnare. I Sverige likväl som i resten av världen.

I länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien rapporteras det om rekord i antalet antisemitiska attacker. I Grekland och i länder som Ungern och Slovakien visar studier att en stor del av befolkningen tror på konspirationsteorier om ett hemligt judiskt närverk som påverkar politik och ekonomi i världen.

I Viktor Orbans Ungern har man tagit bort judiska författare från den obligatoriska litteraturlistan för skolbarn för att ersättas med antisemitiska och nationalistiska författare. Samtidigt fortsätter Orban den antisemitiskt influerade kampanjen mot filantropen George Soros.

Det går inte att förneka eller förringa de främlingsfientliga krafternas framfart. Det går inte att blunda för hatets ivriga lakejer.

Även här i Sverige växer hatet och misstron. Trakasserier om man bär kippa. Människor som sitter i media och förnekar förintelsen. Folkvalda som skriver antisemitiska inlägg på sociala medier.

Vi har nu familjer som väljer att lämna Malmö för Israel på grund av det grova hat de utsätts för. Enbart för att de är judar. Barnen som trakasseras i skolan. Dottern i en av familjerna som fått en spottloska på sina kläder bara för att hon är judinna. Fått höra glåpord skrikande efter sig i skolkorridoren, se judehatet klottrat på sitt skåp. Och hur skolan inte lyckas sätta stopp. Men också hur böcker med judiska teman som ställts fram i Malmö stadsarkivs skyltfönster täckts över med en filt på grund av oro för skadegörelse. Det uppvisar en verklighet där judiska familjer inte längre känner sig trygga i sitt eget land.

Den rapport som Malmö stad nyligen tog fram om antisemitism i stadens skolor bekräftar bilden av den otrygghet och utsatthet som många judiska familjer upplever. Läsningen gör mig helt bedrövad. Den blottar en vardag där judiska barn blir trakasserade och hånade. Hur de känner sig tvingad att dölja sin judiska identitet av rädsla för att bli utsatta för hat och utanförskap. Men också hur vuxenvärlden i skolan blundar, inte vet hur det ska hantera situationen.

Vi lever i en tid som kräver ansvar, handlingskraft och tydliga värderingar. Som kräver att vi kraftfullt agerar. Från alla delar av samhället. Står upp för anständigheten, för människovärdet och för religionsfriheten. Aldrig viker oss eller tyst accepterar kränkningar, hat och hot. Visar att vi förstår att det är på allvar. Att många av de värden som har gjort oss framgångsrika – som rättsstaten och öppenheten – är hotade i dag. Både från politiska populister och från extremister.

Vår förmåga att stå emot de här krafterna och istället utveckla det öppna och fria samhället är en avgörande framtidsfråga för hur vårt samhälle utvecklas. På samma vis som förintelsen inte skedde i ett tomrum utan föranleddes av ett allt mer tilltagande judehat. På samma sätt frodas inte dagens antisemitiska konspirationsteorier, misstänksamhet eller förföljelse av judar i ett tomrum. Med historien som facit vet vi vad som kan hända om utvecklingen får fortsätta, växa sig stark. Det är dagens minnesceremoni en smärtsam påminnelse om.

Likt mig själv vet jag att många elever fått möjligheten att träffa och höra en Förintelseöverlevandes vittnesmål och att även de blivit starkt berörda av mötet och deras berättelser. Män och kvinnor som sett det som sin viktigaste uppgift att vittna om nazismens brott mot mänskligheten, berättat om vad människan är kapabel att göra när ingen sätter stopp.

Vi måste bevara minnet av de fruktansvärda erfarenheterna när allt fler överlevanden inte har möjlighet att vittna längre. Finna nya vägar. Budskapet, sanningen om vad som skedde måste bäras vidare från generation till generation. Aldrig dö ut.

Här har vi alla ett ansvar att föra sanningen vidare, Benny Grünfelds och alla andra överlevandes historier. Vi måste fortsätta prata om vad vi hört, läst eller sett. Överlevande som sett det som sin plikt att berätta, som trots smärtsamma och djupa sår valt att berätta om och om igen om det avgrundssvarta de varit med om, ska inte ha gjort det förgäves. Vi har nu ansvaret att vara ringarna på vattnet som för vittnesmålen och sanningen vidare.

Sanningen om nazismens brott mot mänskligheten, vittnesmålen från Förintelsen är ett av de främsta vapnen mot den allt mer tilltagande antisemitismen och den bästa försäkringen mot att något liknande aldrig ska kunna ske igen.

Vi ska alla ta sanningen vidare men det kräver också att politiken tar ett stort ansvar, att det finns ett tydligt ledarskap. Både på nationell och internationell nivå.

Där antisemitismen förekommer måste utbildningen om den förstärkas. Där nivån på kunskapen om Förintelsen är som lägst, måste utbildningen om den vara som störst. Det gäller både i skolan och i övriga samhället. Tydliga gränser måste sättas mot de som uttrycker hat och hot.

Vi behöver höja kunskapen om hur den moderna antisemitismen tar sig uttryck idag och hur den ska bekämpas. Ge vuxna i skolan, lärare och skolledare verktygen att hantera när elever uttrycker sig antisemitistiskt eller sprider konspirationsteorier. Förintelsen kan aldrig diskuteras med utgångspunkt att sanningen är relativ. Förnekelse av Förintelsen eller andra former av antisemitistiska konspirationsteorier får aldrig stå oemotsagda, skolan får inte vända bort blicken utan måste tydligt markera emot.

Vi ska stå upp för religionsfriheten och främja och säkerställa fortsatt judiskt liv i Sverige och i Europa. Säkerheten och tryggheten för judar måste garanteras. Inga judar i Sverige ska tvingas ”tona ned” sin judiska identitet, gömma smycket med Davidsstjärnan under tröjans krage eller inte bära sin kippa utomhus, förminska sig själv och vem man är för att skydda sig mot hat och hot. Rättsstatens principer måste skyddas och värnas.

Som sagt, Förintelsen uppstod inte i ett tomrum. Det Benny Grünfeld och hans familj, och så många fler upplevde, det brinnande hatet, är ett hat som funnits under generationer och som idag gör sig till känna på allt fler håll. Så länge vi inte tar det hatet på allvar, låter det växa, finns risken att det sker igen.

Vi har därför en skyldighet att se till att vittnesmål om nazismens brott mot mänskligheten bevaras och med det hedra de människor som tvingades uppleva Förintelsen. Lika viktigt är det att utbilda oss om och stå upp mot nutida former av antisemitism vid varje tillfälle den tar sig uttryck.

Tillsammans ska vi som värnar rättsstaten slå ner på intolerans, hat och populism med kunskap och öppenhet, inte acceptera överträdelser, eller tillåta oss skrämmas till tystnad. Vi ska aldrig glömma, och vi ska aldrig blunda för antisemitismen. Tillsammans kan vi utveckla det öppna och fria samhället för våra barn och barnbarn, kommande generationer.

Tack.