Brevet från Lars Olof

Jag har under senaste året engagerat mig i hur vården i livets slutskede ska kunna bli bättre. Som barnläkare har jag följt barn och ungdomar under den sista tiden och fått erfara att det går att göra mycket för att livets svåraste stund ska bli så bra som möjligt. Genom jobbet på Rosenbad har jag fått klart för mig att det finns många ställen i landet där vård i livet slutskede bedrivs på ett fantastiskt sätt men också att det finns för många ställen där det inte fungerar. Jag har stött på frågan om det inte vore humant att tillåta läkarassisterade självmord och aktiv dödshjälp men sagt att jag inte tror att det är rätt väg. Därigenom fick jag kontakt med Lars Olof. Han är svårt sjuk i ALS och starkt engagerad i frågor kring rätten till vår död. Möta människor med erfarenheter som inte jag själv har och med andra åsikter än jag själv för stunden har ger mig mycket. Jag tog därför kontakt med Lars Olof och besökte honom i Söderhamn tillsammans med Centerpartiets landstingsråd i Gävleborg, Hannah Karin Linck.  Kaffe med dopp och två timmars otroligt givande diskussion var vad jag fick. Måste säga att Lars Olof lärde mig mycket som jag tidigare inte förstod. Lars Olof och jag har i Tidningen C debatterat frågan om aktiv dödshjälp. Då utrymmet är begränsat har man på redaktionen beslutat avsluta debatten. Jag har bett Lars Olof att på min blogg få publicera hans inlägg så att fler ska få del av hans erfarenheter:

bistå vid självmord"

Jag har alltid hållit på centerpartiet, och det gjorde mina föräldrar också. Numera är jag svårt sjuk, dödssjuk, i ALS – och mina dagar är räknade. Ditt inlägg nyligen i Centertidningen nr ?? gjorde mig därför upprörd. Att du som läkare inte har mer förståelse för och inlevelse i dödssjuka personers sista tid är plågsamt att behöva inse.

Ni läkare hävdar att ni skall bota, lindra och trösta. OK – men ni botar inte en person som jag med ALS. Och ni varken lindrar eller tröstar mig heller. Ty – det är MIN bedömning som gäller när det handlar om den avsaknad av lindring och brist på tröst jag känner när jag hör talas om den relativa kvalitén på svensk palliativ vård. Att hänvisa till Hippokrates är verkligen lekmannamässigt år 2009. Och du borde veta att man slutade tala om honom i och med att vi tillät legala aborter i Sverige, varigenom man tar ca 38000 liv per år. Nu godkänner man tydligen en abort, enbart om skälet bara är en icke önsvärd pojke eller flicka. Då tycker jag att man gått ett steg för långt. Varför skall det då vara så svårt att få förståelse för denna, min och andras vilja om RTVD. Var i finns den moraliska och estetiska skillnaden ??? Är annars för fri abort = kvinnan bestämma över sinn egen kropp och situation.

Den tid jag nu har kvar på jorden är så kort att jag kan faktiskt inte bli imponerad av att du skriver att "läkare och sjuksköterskor anser att den sista tiden för patienten kan bli viktig och värdefull." Det är inte deras åsikt som är den viktiga här. Det är den döende personens åsikt och föreställning och insikter och oro som gäller.

Läkarna vill att man ger upp allt och överlämnar sig till dem den sista tiden. Men den person som alltid haft största möjliga kontroll över sitt liv, sina dagar, sina angelägenheter, sina uppgifter – han kan inte plötsligt överlämna sig åt okända människor och ett okänd öde. Särskilt inte när det gäller hans egen död. Han måste i allra högsta grad ha kvar kontrollen också här.

Det finns naturligtvis personer som är så fogliga som ni läkare vill att vi skall vara. Det må så vara. Men alla människor reagerar inte likadant inför döden – och vi dör på olika sätt – och vi dör av olika orsaker. Därför borde läkarna vara vidsynta nog att tillgodose alla personers önskemål – inklusive någon slags hjälp i samband med döden. Den slags dödshjälp vi här talar om är INTE "mord". Inte så länge patienten själv tydligt har bett om det. Då är det naturligtvis "självmord". Men det är självmord under humana och öppna och ärliga former. Slaskiga självmord – som att ordna en frontalkrock med bilen till exempel – borde vi alla vilja bespara oss och samhället.

Från att ha nämnt självmorden glider din text snabbt över till att "ingen människa ska ha rätt att ta någon annan människas liv". Detta är en helt onödig mening att ta med i det här sammanhanget. Du hade kunnat bespara läsaren detta. En läkare borde verkligen känna till skillnaden mellan mord och självmord.

Hur får jag – en döende människa som behöver hjälp och stöd – en läkare att förstå skillnaden mellan mord och självmord?

Vi vet båda att s.k. läkarassisterat suicid (självmord) idag inte är tillåtet enligt svensk lag. Men det vore åtminstone beundransvärt och hederligt om du och andra läkare kunde erkänna att det vore önskvärt (!) Att det funnes, så att ni kunde hjälpa vissa patienter i väldigt speciella fall. De skulle då känna större tilltro till läkarkåren, en större trygghet och ett större lugn inför den sista tiden här på jorden.

Lars-Olov Hammergård

PS – Varken dödshjälp eller läkarassisterad suicid skulle få förekomma hos den som inte har bett om det under strikt kontrollerade former. Och ingen typ av dödshjälp skulle behöva ges av läkare som inte själv vill (detta gäller aborterna redan idag). Det handlar således bara om de döende som själva ber om hjälp. Och det gäller bara de läkare som har den empati som behövs i sammanhanget (enl. uppgift cirka 30% av läkarkåren). Alla övriga – läkare och patienter – fortsätter precis som idag.