Sveriges mörka baksida

Igår presenterades vanvårdsutredningens betänkande. Den beskriver en mycket mörk baksida av Sverige under 50, 60 och 70 talen. Det handlar om alla barn som tvångsomhändertogs och utsattes för vanvård men även för psykisk och fysisk hälsa. Jag lyssnade på presskonferensen där utredaren Göran Johansson berättade om de drygt 400 intervjuer man gjort. Många oerhört gripande historier om barn som ingen lyssnat på. Det som slog mig mest var när han läste högt ur den instruktion till inspektörer från tidigt 30 tal. Där fanns en tydlig regel att vid inspektion av fosterhem ska man alltid se till att på tu man hand, förtroligt, få samspråka med barnet. Den kunskapen, berättade utredaren, fanns på 30 talet men inte under 50, 60 och 70 talen. Hade man tagit sig tid att prata med de omhändertagna barnen hade ett antal inte fått sin barndom förstörd.  Förklaringen till att man på 30 talet visste att barn som omhändertogs ofta for illa var att man i färskt minne då hade de änglamakerskorna. Jag brukar inte rekommendera läsning av statliga utredningar annat än till riktiga politik nördar men Vanvårdsutredningen är faktiskt läsvärd. Den visar att Sverige definitivt inte var en idyll för de barn som fick sin barndom stulen.