Kalle och pensionerna

En av de största utmaningarna som många länder står inför är ålderspyramiden förändras. Det är i grunden positivt att de äldre bli allt äldre och allt friskare men det kommer att innebära stora förändringar. Idag går det i Sverige tre medborgare i arbetsförålder per pensionär. Om tio år kommer det att vara två i arbetsför ålder per pensionär. Den förändrade ålderspyramiden ställer krav på äldreomsorgen, sjukvården och framförallt pensionssystemet. Andra länder ser med avund på det svenska pensionssystemet. Vi har sen snart tio år separerat inkomstpensionerna från statsbudgeten. Dessutom har vi ett system som är finansiellt och politiskt stabilt. Smarta mekanismer gör att vid djupa lågkonjunkturer dämpas pensionsutbetalningarna så att systemet inte hotas. Dessutom är det politiskt stabilt eftersom det vilar på en uppgörelse över blockgränsen. 90% av riksdagsledamöterna står bakom pensionssystemet. Det är förödande för en nation att ha ett pensionsystem som kan ändras vid varje val. Det leder till att medborgarna tvingas spara orimligt stor del av inkomsten för sin ålderdom. Det är också ett elände att ha pensionerna som en del av statsbudgeten. Höjda pensioner ska då ständigt ställas mot skola, försvar och skattesänkningar. Vänsterpartiet driver en hård kampanj för att riva upp pensionsöverenskommelsen.  Kalle Larsson har nyligen interpellerat socialsförsäkringsministern i frågan. Ett orosmoln är att V och MP kräver att S ska överge pensionsöverenskommelsen för att bilda regering. Ett annat orosmoln är hur diskussioner i pensionsarbetsgruppen, den grupp med C, KD, S, M och FP som har att förvalta pensionsöverenskommelsen, förvaltas. I gruppen har tydligen förts diskussioner om att höja lägsta åldern för uttag från 61 till 62 år. Ett rimligt förslag kan jag tycka. Den diskussionen läcker omedelbart ut till media och Ylva Johansson, som ej sitter i gruppen, tar avstånd från diskussionen.