Jag har besökt några av stoppen på den informationsturné som barn- och utbildningsnämnden bjudit in till. Det är alltid bra med information, men när jag gick därifrån kände jag en större oro än innan mötena. Vad var egentligen syftet? Vad sades mellan raderna?

Informationen som går på djupet gällande den 14-procentiga minskning av barnkullar vi kommer att se de kommande tio åren var intressant och relevant, men inget som inte går att läsa sig till. Det jag hade hoppats på, och som många föräldrar också hade önskat, var ett ärligt samtal om framtiden. Om hur vi kan kombinera en väl fungerande skolorganisation och kvalitet med möjligheten för barnfamiljer att leva och bo på hela Gotland.

Det var inte mycket av den diskussionen som kom upp. Även om samtalen var lågmälda och respektfulla, så bevakade alla sina positioner. Precis som man gör när man ställs inför ett hot.

Det jag hörde från flera av föräldrarna var en stark önskan om långsiktighet. Man vill kunna lita på att den kommunala servicen finns kvar om man väljer att sätta ner sina bopålar i en socken. Skolan är ofta den avgörande faktorn, och det är den man inte är beredd att kompromissa med.

Jag förstår dem.

Vi politiker borde lyssna. Vi borde jobba för att skapa stabila förutsättningar inte fatta snabba beslut utifrån svackor i elevantal. Det kräver uthållighet och att vi tar Gotlands utmaningar på allvar.

Framförallt behöver vi sluta låtsas att nedläggningar av landsbygdsskolor är lösningen, och istället ta tag i de verkliga problemen.

Det är knappast ett landsbygdsproblem att resultaten i skolan sjunker. Det är knappas ett landsbygdsproblem att finansiering saknas. Förra skolutredningen pekade på en total årlig besparing på 15-16 miljoner om alla föreslagna skolor lades ner. Det är mindre än den årliga kostnaden för den föreslagna ishallen.

En del av lösningen för att säkra skolorna på landsbygden är att sluta behandla små skolor som om de vore stora. Det är klart att de behöver andra arbetssätt. Och det finns exempel i hela landet där man lyckats.

Knappt hade sista turnéstoppet hållits innan vice ordförande i nämnden, Lina Runander (M) går ut med att beslut om nedläggningar måste fattas under hösten.

Då undrar jag; var det detta som var syftet med turnén hela tiden? Att måla upp en bild av att situationen är ohållbar för landsbygdens skolor, för att förbereda för en nedläggningsrunda?

Och då måste vi också våga ställa den jobbiga frågan:

Är 5, 10 eller 15 miljoner kronors besparing verkligen värt den oro, den splittring och det tappade förtroende som både turnén och kommande nedläggningar riskerar att leda till?

Är det till och med så att vi långsiktigt förlorar mer. I tappad inflyttning, minskad skattebas när servicen på landsbygden ständigt ifrågasätts?

Ingen vet. För någon sådan analys har inte gjorts.

Jag säger inte att alla skolor kan bevaras för evigt. Den tid då nästan varje socken hade en egen skola är förbi. Tidigare skolnedläggningar har ofta varit nödvändiga och motiverade. Och sannolikt kommer fler sådana beslut att behöva fattas framöver.

Men beslut behöver föregås av ärliga och lösningsinriktade samtal, och med öppna ögon för konsekvenserna för barnen, för familjerna och för samhällena de lever i. Och alltid med insikten att skolan inte är ett isolerat system. Trygghet och uthållighet måste vid sidan av kvalitet vara ledord för framtidens skola på Gotland.

Johan Malmros (C), regionråd i opposition.