I dagens politik räcker det inte längre att sprida rädsla genom siffror, fakta eller till och med fabricerade nyheter. Vi har nu gått in i en ny och farligare fas; politik baserad på drömmar.

Inom politiken finns alltid en tunn gräns mellan personliga erfarenheter och det offentliga samtalet. Politiker är människor. De påverkas av vad de ser, hör och fruktar. Men när personliga upplevelser – särskilt drömmar och mardrömmar – förs ut i offentligheten som politiska tecken, står vi inför en oroande förändring av det politiska språket.

Sverigedemokraternas ledare, Jimmie Åkesson, nöjde sig inte med att berätta om en personlig mardröm, utan presenterade den för allmänheten som ett tecken på “fara” som hotar Sverige och västvärlden. I drömmen jagas han av en “extremistisk muslim”, antisemitisk, som skriker på ett främmande språk. I verkligheten slutar drömmen med ett sår i pannan, sex stygn och en resa till Jerusalem, följt av uttalanden och politiska krav. Tyvärr är detta inte ett aprilskämt, utan verkligheten.

Här förändras berättelsens betydelse helt. Det handlar inte längre om en olycklig personlig dröm, utan om en del av en bredare politisk berättelse som återger bilden av ett “hot” på en ny nivå (det undermedvetna). Drömmen blir ett symboliskt verktyg, där den arga muslimen, den språkfrämmande, den antisemitiska, framställs som fienden som måste listas som terrorist, lagar skärpas och misstänksamheten spridas.

Det som är farligt är inte själva drömmen, utan budskapet. Om denna “annan” jagar politiker i deras sömn, hur kan man då lita på honom i gatan, i skolan, i moskén eller i valurnan?

I Sverige är vi historiskt vana vid ett politiskt samtal som bygger på starka institutioner, rationell analys och en tydlig distans mellan personliga känslor och beslutsfattande. Men när drömmar tas in i det offentliga samtalet försvagas detta avstånd. Drömmen kan inte verifieras, diskuteras eller analyseras logiskt. Ändå kan Åkessons dröm användas som ett politiskt verktyg för att skada grupper, stifta lagar och utvidga definitionen av “oacceptabla värderingar” i samhället.

Den offentliga debatten reduceras från komplexa frågor om extremism, integration och säkerhet till enkla bilder: vi mot dem, säkerhet mot fara, ljus mot mörker, civilisation mot “det obegripliga språket”.

Politik handlar i grunden om att hantera verkligheten, inte mardrömmar. När ledare börjar lagstifta baserat på sina drömmar är den verkliga faran inte “den andre”, utan sammanblandningen av förnuft och illusion.

Sverige behöver inte politiker som tolkar sina drömmar i Expressen, utan ledare som möter verkligheten med förnuft och klokhet, inte med rädsla.

I slutändan bygger demokratisk politik på ansvar, öppet samtal och beslut som kan kritiseras. Drömmar ligger per definition utanför detta ramverk. Att lämna dem där är inte ett förtryck av personliga upplevelser, utan ett skydd för det kollektiva förnuftet.

Abdulalim Alkatea (C)