Jag tror på kraften i det gotländska lokalsamhället

Det är här framtiden byggs – i vardagens möten, i föreningslivet och i viljan att göra skillnad där vi står.

Jag är uppvuxen i norra Småland, Vimmerby kommun, Frödinge socken, nära mejeriet där Frödinge ostkaka tillverkas. En bygd med starkt föreningsliv, en rejält stor bygdegård och en fotbollsplan med närliggande elljusspår runt och upp på sidorna av en rejäl kulle, en kulle vi åkte pulka och kälke nedför helt livsfarligt utan att fråga om lov hemma, mitt bland stora stenar och trädstammar.

Föreningslivet var en stor del av min uppväxt, med kyrkans Ansgarscouter och barnkören, Vi Unga, fotbollslaget, skidor, skytte, och en period av orientering. Hela släkten var aktiv i idrottsklubben med allt praktiskt som ska göras, gräsklippning, spårdragning och underhåll, utöver själva idrotten.

Förbundet Vi Unga väckte för mig en insikt om vad medbestämmande, delaktighet och demokrati betyder för hur vi utvecklas som människor och vilket ansvar vi känner för varandra och för våra gemensamma resurser. Vi fick som barn runt tio år vara styrelse, med en enda vuxen som klubbledare. Där beslutade vi om vad vi skulle göra, var vi skulle vara och vad vi behövde lära oss för att kunna genomföra det vi ville, först i klubbledarens källare, senare på bygdegårdens övervåning.

I bygdegården var det ofta danser, ordnade av Centerpartiets Ungdomsförbund, CUF. 1985 var det val i Sverige och jag gick på högstadiet. En av mina närmaste vänner i klassen över var medlem i CUF och frågade mig om jag ville gå med. Hon beskrev danserna, men också kurserna i styrelsearbete och politik, vilket lockade ännu mer. Miljöfrågor och rättvisa, både lokalt och globalt, var det jag brann extra mycket för, och efter att ha läst på bestämde jag mig för att gå med.

När jag läste på hade jag särskilt fastnat för lokalsamhället, decentralisering av makten så nära varje människa som möjligt, omtanken om var och ens olika behov, och så kämpaglöden för miljön. Så småningom fick jag lära mig Lokalsamhällesvisan, den sång som ungdomsförbundet än idag stämmer upp på partiets större sammankomster. En text från en annan tid och ett sammanhang som förändrats, men som fortfarande beskriver roten till mitt engagemang:

”…och plötsligt går vi mot katastrof
om vi sumpar vår sista chans
att styra in vårt samhälle
i ekologisk balans…”

Det jag lärde mig i Frödinge – att demokrati börjar nära, att vi växer när vi får vara med och bestämma och att vi tillsammans kan åstadkomma så mycket mer än ensamma – är precis det som behövs här på Gotland. När färjor ställs in, vatten kokas och världen känns orolig, behöver vi ta hand om varandra, hitta lösningar tillsammans och våga tro på kraften i lokalsamhället. Det är här framtiden byggs – i vardagens möten, i föreningslivet och i viljan att göra skillnad där vi står. Det är den insikten som fortfarande driver mig, från Smålands skogar till Gotlands vindpinade åkrar.

Eva Ahlin (C)