Kommunen ställs maktlös inför glappet mellan ansvar och resurser
Vi i Centerpartiet tror att de allra flesta människor vill arbeta och klara sin egen försörjning, istället för att leva på bidrag. Människor vill bidra, känna sig delaktiga i samhällsutvecklingen och ta del av det innanförskap det innebär att ha ett arbete att gå till, med arbetskamrater och en känsla av delaktighet. Människor måste få möjlighet att bidra utefter egen förmåga. Det handlar om att bygga sin egen självkänsla och kraft genom sin egen försörjning, en positiv kraft som sprider sig till övriga delar av samhället. Det blir en god spiral istället för en ond spiral.
Ibland kan vi alla hamna i en situation där vi, tillfälligtvis eller permanent, behöver samhällets stöd för att kunna fortsätta vara delaktiga. Därför är statens trygghetssystem så otroligt värdefulla. Det kan handla om sjukpenning för den som har blivit sjuk eller skadad. Eller sjukersättning för den som råkat ut för en permanent sjukdom eller skada. Dessa resurser fungerar som stöd för att ge alla människor möjlighet att kunna bidra efter egen förmåga. LSS och den personliga assistansen innebär möjligheter för människor med funktionsnedsättningar att leva som andra och att kunna arbeta. Att få ha arbetskamrater är en stor del i den personliga utvecklingen, samtidigt som man bidrar med skatteintäkter till staten. Känslan av att ge istället för att bara få. Att försätta någon i ett bidragsberoende är något av det grymmaste och mest nedvärderande ett demokratiskt välfärdssamhälle kan göra mot en enskild individ.
Allt fler kommuner pressas av att staten skjuter över ansvaret för människor som är i behov av stöd till kommunerna, utan att resurser följer med. Kommunernas möjlighet att påverka den enskildes situation är oftast begränsad. Om Försäkringskassan nekar ersättning återstår endast försörjningsstöd. Arbetsförmedlingens nedmontering utan en tydlig plan för hur situationen ska lösas för de drabbade människorna är ytterligare ett exempel på hur kommunerna får ta över ett ansvar utan att få resurser som täcker det ökade ansvaret. Likaså Migrationsverkets schablonersättning som inte täcker kostnaderna för flyktingmottagandet. Exemplen är många. När staten backar undan uppstår ett glapp mellan kommunernas ansvar och möjlighet att påverka situationen.
Vi behöver istället diskutera hur resurserna ska fördelas mellan stat och kommun och få till en finansiell samordning där människan sätts i centrum.
Sjukpenning övergår tyvärr allt som oftast i försörjningsstöd när staten minskar sina kostnader. Dessa kostnader försvinner dock inte utan hamnar helt enkelt på kommunerna istället. I Falu kommun, precis som i många andra kommuner i Sverige, har socialnämnden fått brottas med stora underskott på grund av detta, och det är kostnader som man i stort sett inte kan göra något åt. Ett ökat inflöde av ansökningar gör att prognosen för försörjningsstöd ligger på -18 miljoner kronor. Staten bakbinder kommunerna. De stora underskotten visar att kommunen faktiskt gör sitt bästa för att ge våra medborgare den hjälp man behöver och har rätt till. Kostnaderna för LSS är ungefär hälften av socialnämndens budget. En stor utgiftspost som man har väldigt små möjligheter att påverka. Ett värdigt liv och välmående är ju trots allt det som måste gå i första hand i ett välfärdssamhälle. Istället ser vi hur den psykiska ohälsan ökar i en rask takt. Något som slår hårt mot individen ur ett humanistiskt perspektiv, och kommunerna ur ett samhällsekonomiskt.
Falu kommun tar sitt ansvar för att de som behöver stöd också får det. Men ofta är kommunen maktlös inför det glapp mellan ansvar och resurser som uppkommer. Frågan om hur ansvarsfördelning och resurser ska följas åt har inte hanterats på ett tillfredsställande sätt. Kommunernas möjligheter att klara ett utökat ansvar är dessutom väldigt olika. Det är därför nödvändigt att frågan debatteras vidare.
I en artikelserie kommer vi belysa socialpolitiken utifrån kommunens och Centerpartiets synvinkel.
/Centerpartiet Falun