Samtal sätter spår — därför är samtal en livsnerv i politiken
Visst är det så, samtal sätter spår. Och jag vill berätta om varför samtal är så viktiga.
Under årens lopp har jag samlat på mig erfarenhet av politiska samtal i många olika sammanhang och former. Mina första år som politiskt förtroendevald för Centerpartiet var på riksplanet som riksdagsledamot från Stockholms kommun under tolv år, 1971-1982. Då fortfarande med efternamnet Eliasson, ett namn som jag bytte ut först då jag gifte mig 1984. 1989 valde jag att tacka ja till att gå in i politiken på kommunal nivå och då var det Falun som gällde. Först som ordförande i kulturnämnden, men sedan har jag också varit ledamot i kommunfullmäktige och ersättare i kommunstyrelsen, ordförande i miljönämnden och sist, men inte minst, omvårdnadsnämnden. I riksdag och kommun blev det sammanlagt 40 år av politisk verksamhet som förtroendevald för Centerpartiet, medlemskap och uppdrag i partiet oräknat.
Mängden samtal och tidens gång sätter spår, också på ett personligt plan. Perspektiven blir mer långsiktiga. Samhällsförändringar och nya infallsvinklar leder till omprövningar, enskildheter faller i glömska. Så har det varit för mig. Mycket är glömt. Annat framstår i knivskarp skärpa.
Ett är jag alldeles säker på, alldeles bergfast övertygad om. Det politiska samtalet är en livsnerv för en levande demokrati.
Vi får inte slösa bort våra liv och kommande generationers liv på att dra undan grunden för en fungerande samhällsgemenskap genom att sprida oförsonlighet, hot och hat och bortse från kunskap och sanning. Inte heller tillåta oss att passivt se på eller blunda när människors lika värde välts över ända.
Vi har alla som individer och i alla de sammanhang vi rör oss i ett ansvar för kittet som är till för att hålla oss samman i ett fungerande samhälle. Vi är alla ansvariga för våra handlingar — och brist på handlande.
Det är därför det är så viktigt att vi alla vårdar oss om samtalsklimatet, kunskapen och öppenheten. Att vi reagerar starkt mot den hårdnande tonen, de grundlösa angreppen och hoten, påhoppen på enskilda personer och deras anhöriga, trångsyntheten och kunskapsföraktet. Och det är mot den bakgrunden som vi i Centerpartiet inbjuder till samtal, för att stärka delaktigheten och engagemanget i ett gemensamt samhällsbygge. Vi har alla olika vägar att skaffa oss kunskap om vad vi själva uppfattar som viktigt för att förstå, vilja påverka och känna delaktighet i det som sker och berör oss. Låt oss ta till vara den kraft och de möjligheter som ligger i att mötas i samtal om framtiden.
Vad är då ett gott politiskt samtal? Jag vill mena att det är ett samtal som är öppet och inkännande, som är klargörande och riktningsgivande.
Ett gott politiskt samtal kan uppstå i alla möjliga och omöjligasammanhang. Jag skulle vilja berätta om en händelse som har påverkat mig starkt. Här fanns möjligheter som oväntat öppnade sig och gjorde skillnad.
Scenen är Madrid. Dagens möte med sociala kommittén i Europarådets parlamentariska församling är avslutat. Jag hade fått förtroendet från riksdagsgruppen att under några år ingå i den svenska delegationen som ersättare och kommittémöten hölls vanligen en gång i månaden.
Jag äter en bit mat på kvällen tillsammans med tre andra deltagare från sociala kommittén. Vi trivs med måltiden och med varandra. Vi kopplar av och en flamencodansare uppträder. Från arbetet i kommittén vet vi ganska bra att vi har en likartad grundsyn när det gäller en framsynt socialpolitik. Jag märker efter ett tag att uppmärksamheten vid vårt bord riktas mot mig och det finns ett allvar och en spänning i luften. Frågan kommer upp om det bristande skyddet för barn och ungdomar som pressas, eller tvingas, in i äktenskap, trots att de är minderåriga och påverkas negativt i sin psykologiska, fysiska och sociala utveckling. Det som skulle behövas är samlade åtgärder från medlemsländerna i Europarådet för att stärka skyddet mot barnäktenskap.
En kort stund senare var allt klart, jag skulle gå vidare med ett sådant förslag, ställa mig i spetsen för en motion och få verksamt stöd för utformningen av motionen. Våren 1980 väcktes motionen formellt i Europarådets parlamentariska församling, den första motionen över huvud taget om barnäktenskap. För mig var detta något avgörande somhar påverkat mig så djupt att jag till och med fortfarande kan känna stämningen och höra smattret av klackarna i golvet från flamencon.
Så visst var detta ett gott politiskt samtal som har satt spår. Jag hittade en viktig fråga att arbeta vidare med. Och jag har fortsatt att anse att det är viktigt att mer måste ske på detta område, eftersom barn försvinner på oklara grunder ännu idag från skolor också i vårt land och alltför litet görs för att förhindra att så sker.
/Anna Hägglund