Life is a cabaret my friend, life is a cabaret!
Tillhör du också den skara som samtalar bäst genom det skrivna ordet? Då vet du hur det är när man får en plötslig fråga i ett sammanhang och vips står det stilla i huvudet, orden stakar sig och det som kommer ut blir - om inte obegripligt - näppeligen så tjusigt välformulerat som du önskat. Om du däremot får ett sms eller mail som kräver snar replik, med affekt eller utan, långt eller kort,ja då strömmar orden fram. Svaret blir, ja kanske inte som klingande poesi, men ack så mycket bättre än vid förstnämnda situation.
Personer som har lättare att konversera i skrift vinner mycket sällan gräl i hushållet, lyckas sällan övertyga i argumentationer i ledningsgrupper eller att sälja in motidéer till de überambitiösa föräldrar som verkar ha all tid och energi i världen vid föräldramöten (lyckligtvis tillhörde jag själv en av dem, så jag behövde aldrig komma med motargument därJ).
Om däremot skriftliga överklaganden till myndigheter, avkrävande sin rätt i chattar med elektronikföretag som misslyckats med sina åtaganden, eller replikväxling via sms eller mail med barnens andra förälder vore en sport, hade nog personer som oss haft en och annan retorikpokal på spiselkransen.
Nåväl, jag har alltså insett att jag samtalar allra bäst i skrift. Lyckligtvis går de sidor som är mindre välutvecklade att träna upp, och med såväl exmake som tonårsbarn som ibland kräver spontan argumentation verbalt – och ok, en och annan universitetspoäng gjorde nog också sitt till - är jag numera helt ok även på verbal kommunikation.
Nu några reflektioner jag har kring samtal som företeelse och hur dessa har förändrats i takt med att de övergått till att äga rum genom digitala forum. Eller? Har de verkligen förändrats..?
Har vi blivit bättre på att lyssna på varandra när vi möts digitalt? Ska vi verkligen ha kameran avstängd vid möten, så att det för möteshållaren känns som om denne sitter och pratar med en vägg? Hur främjar vi som mötesdeltagare ett digitalt samtal? Mötesarrangören kanske har förberett sig i timmar för att framföra något, kanske förberett en dialog om frågor denne verkligen vill ha input i. Som verkligen betyder något. Och så sitter flertalet med kameran av och googlar på nya stuprör till stugan… Och jo, även då blott tre personer möts för en digital AW och en person har kameran av, torde känslan bli sned. Typ två som interagerar och en som inte riktigt är med i gemenskapen.
Å andra sidan kan man tänka att det är mindre ”prata i munnen”, nu när mikrofoner är avstängda och en person får prata i taget. Det bör ha lett till att man lyssnar bättre. Men är det så? Eller nyttjar man istället tiden då någon annan talar till att göra andra saker? Deltar i ytterligare ett möte samtidigt,funderar över vem som förtjänar nästa högerswipe på Tinder,eller googlar på roliga katter?
Å tredje sidan. Är det verkligen någon skillnad på detta, och när man deltar i möten i verkliga livet? Eller för all del, när man försöker få en syl i vädret med en mansplainande envägskommunikatör som man upplever aaaldrig slutar rabbla samma, redan kända, saker om och om igen? När man som ren överlevnadsstrategi låter tankarna sväva iväg till vad man ska laga för smaskigt till kvällsmat, om man borde ha slagit på tvättmaskinen innan man gick till jobbet, eller vad alla i rummet skulle säga om man plötsligt ställde sig upp på konferensbordet och utbrast i ett rungande nummer av ”Life is a cabaret”? Något man ju faktiskt kan göra numera - slå av kameran och glöm inte ljudet på bara!
Kanske det inte är så stor skillnad egentligen. Ett samtal är nog trots allt bäst när man verkligen lyssnar på varandra. På riktigt vill ta in vad den andra parten säger och menar. Ställer följdfrågor när man inte förstått något. Och. Framförallt. Minns den gyllene regeln: ”Man har två öron och en mun, för att man ska lyssna dubbelt så mycket som man pratar”. Eller hur den nu lyder. Minns inte. Lyssnade inte så noga när fröken för hundrade gången påminde pratglada Haglund om den. Jag hade säkert fullt upp med att nynna Life is a cabaret i huvudet.