Det våras för landsbygden

TB Vårtal

VÅRTAL 2017-04-30, AV TOBIAS BERNHARDSSON

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Det är nu över 100 år sedan Gustaf Fröding påtade ihop de här raderna. Rader om strövtåg i hembygden. Verser som vittnar om kärleken till den plats där man vuxit upp. Verser som påminner oss om vår inneboende hemkänsla. Känslor oberoende av tid som, över generationer, påverkar oss och berör oss genom livet.

Vad vore vi utan vårt förflutna? Vad vore vi utan våra minnen? Utan den där platsen där man kände sig trygg som liten och som man stundom kanske längtar tillbaka till. Ibland kanske vi kan känna viss ångest inför känslan och vissa kanske upplever en förunderlig hatkärlek. Frågan är om vi i dess avsaknad alls vore den person som var och en av oss är. Det är ju någonstans ens egen själ och ens egen glänta skogen.

Mitt namn är Tobias Bernhardsson och jag vill tacka för den stora äran att få vara en del i det traditionsenliga välkomnandet av våren här vid det mångåriga och åter mångåriga Valborgsfirandet i Stigen, i Färgelanda kommun, i sköna Dalsland - eller på Dal som vi säger.

Till vardags ägnar jag mig åt samhällsutveckling, brukar jag säga, och sedan några år har jag förmånen att lägga den allra största delen av min tid på att just försöka bidra till utveckling i våra samhällen och bygder. Genom de uppdrag som jag har för kommunen.

Jag är född här i Dalsland, strax utanför Färgelanda, och det är här jag har mitt hjärta. Så kände jag kanske inte som liten, men det har tydligt vuxit fram när jag blivit några år äldre.

Jag minns tidiga skolår när klassen läste om landskapen i Sverige – och ett skulle vi få upptäcka lite mer av. Dalsland. En tur med båt på Dalslands kanal, och sedan slussades vi vidare i landskapet, kollade på tidiga livstecken som hällristningarna vittnar om, och besökte en traditionell gammal lanthandel här nere vid Rådanefors. Där vi fick peka på glasburkar och köpa färgglada karameller. Vi kände oss nog alla Som barnen i Astrid Lindgrens Bullerbyn. Det var en ny värld som öppnade sig.

Det är magiskt vackra bygder vi lever i här på Dal. Trevliga samhällen, vart och ett med sin charm och sitt omland. Med kullar och dalar, slingrande åar mellan åkrar och forsar. Många sjöar har vi ju också, som kan bidra med rekreation, vackra vyer och svalkande bad – när väl sommaren kommer.

Plats har vi också gott om. Längsefter några av sjöarna hade några fler kunnat bygga sig nya hus och hem. Det hade utvecklat våra bygder och lockat fler att flytta hit.

Nya invånare bidrar också till nytt i våra bygder. Numer kan man besöka språkcaféer på olika platser i Dalsland och Färgelanda kommun. Nya vänskapsband kan knytas och livets berättelser delas. Det är många härliga minnen och historier. Men mitt i allt finns också det vi dagligen hör på tv och läser om i tidningarna - om bombningar, förstörelse, terror och död – som kommer plötsligt så nära. Det är förstörda hem och tagna liv – det är oro och förtvivlan. Europa har ju dessvärre fått uppleva lite av det här fruktansvärda – inte minst i Stockholm alldeles nyligen – historien gör sig påmind och behovet av den där känslan av grundläggande trygghet blir central i vår vardag.

Jag tänker åter på det där som Gustav Fröding skrev;
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt..…och minnet är allt som är kvar…

Det är nog fler än jag som lyssnat till Frödings texter lite extra den senaste tiden. Kanske inte nödvändigtvis den jag läst lite ur här ikväll, tonsatt av "dalabandet" Mando Diao. Men kanske på de texter som i åratal framförts Sven-Ingvars under alla deras mil och år, med tanke på den legendariske sångaren Sven-Erik Magnussons sorgliga bortgång under den tidiga våren. Nu är ju minnen och toner allt som finns kvar av de trallande jäntorna tre och dansen borti vägen på lördagsnatten. Och nog är det många ljusa minnen att bära med in i vårens ljusnande tid. Bland knoppande björkar och bland lövskolgens grönskande dalar. Som alla vittnar om att tiden den går vidare och att nya tider väntar.

Det våras för landsbygden – och det är inte bara en känsla. De senaste åren har fler flyttat till landsbygden än ifrån densamma, enligt SCB:s siffror. Mätningar visar också att när människor får frågan vart de vill bo och låta sina barn växa upp – så svarar en allt större skara att de skulle vilja bo på ett mindre ställe, utanför stadens brus. Så nog finns här stora möjligheter att ta vara på.

Det våras för landsbygden och även i samhällsdebatten får frågan uppmärksamhet från olika håll. Något som ska uppmuntras givetvis. Företagande, närproducerad mat, och förbättrad service och infrastruktur diskusteras. Olika typer av stöd för utveckling finns att söka, så att man kanske vågar ta steget och testa den där aktiviteten som man funderat på i byn eller gräva ner sitt bredband. Eller rusta upp sin bygdegård. Samtidigt kan vi se hur företag nyanställer och hus och hem renoveras. Det är positiva rörelser mina vänner. Det är rörelser som behöver främjas.

Vi är nu över 6 600 människor som väljer att bo i Färgelanda kommun. Det är en ökning och en trend som vi får hoppas kan hålla i sig. Vi har säkerligen ett helt gäng tillresande gäster från olika här ikväll som väljer att spendera sin valborgsmässoafton här i Stigen. Av tradition, av nyfikenhet, eller helt enkelt av hemkänsla. Nytillresta och hemvändare. Ni ska alla känna er varmt välkomna!

Hemvändare – ett fint ord. När människor som varit ute i världen och rest, bott, jobbat eller studerat väljer att ta med sina nya erfarenheter och flytta hem, och kanske bilda familj. Det ser vi exempel på gång på gång. Och det bidrar med livskraft och framtidstro till en bygd.

Många vänder hem under sommaren. Sommartid kan man även uppleva hemvändarveckor, bygdecaféer och en massa andra spännande aktiviteter som föreningar ordnar. Fast flest hemvändare kan man se dagarna innan, jul, påsk, eller midsommar, om man står på centralstationen i Stockholm och Göteborg. Ja, då ska varenda en åka hem – och det är till landsbygden de far. För att ströva omkring i sin hembygd.

Vi har mycket att vara stolta över och som gör att vi trivs här i Dalsland och i Färgelanda kommun. Jag vet att många med mig har en god bild av sin uppväxt här och som ser tillbaka på skolåren som en givande tid. Vi ska ta vara på godbitarna från det gångna och blicka framåt. Ty framrutan måste alltid vara större än backspegeln.

Våra bygder lever tack vare dess människor. Människor som driver bygden framåt, Som driver företag eller en del av det rika föreningslivet. Det finns en sådan idékraft här, var och en bär vi säkert på npgra idéer som skulle kunna blomma ut och bli verklighet. Det gäller att vi tillsammans tar vara på den kraften, och tar vara på det som redan blommar. Det ansvaret ligger i våra egna händer.

Jag vill här rikta ett stort och hjärtligt tack till Valborgskommittén som ser till att denna tradition får fortsätta så att vi åter kan få fira in våren här i Stigen. Och tack till föreningarna och eldsjälarna bakom som lägger ner all tid och kraft - så att det blir verklighet. Det betyder för bygden och det betyder för oss alla.

Det är ju så. Det händer när vi gör saker tillsammans. När alla bidrar med lite - Så blir inte heller ryggsäcken så tung att bära. Se därför till att fortsätta göra våra bygder allt mer blomstrande. Se till att ta vara på varandra. Så har vi tillsammans en ljusnande framtid att gå till mötes!

Tack för mig!