Subeer som ska utvisas förtjänar en framtid här

Sjuårige Subeer och hans mamma Najma ska utvisas till Etiopien. För Subeer, som bott hela sitt liv i Klintehamn, är detta inte bara en resa bort från sitt hem; det är ett uppbrott från allt han känner och älskar, skolan, vännerna, tryggheten som barn alltid förtjänar.

Som vuxen och som migrant kan jag känna en del av den rädsla och maktlöshet som familjen upplever. Jag vet hur det är när regler och beslut från myndigheter kan förändra ens liv utan att någon frågar om ens historia eller verklighet.

Det är svårt att förstå hur ett barn kan tvingas lämna det enda hem han någonsin känt, till ett land han inte talar språket i, inte känner kulturen i, och där hans mamma saknar nätverk och resurser. Det är hjärtskärande, och det väcker en känsla av förtvivlan över hur byråkratin kan bli kallare än människan. Familjens berättelse är fylld av sorg, uppgivenhet och osäkerhet, känslor som vilken människa som helst skulle känna inför ett beslut som förändrar livet på ett sådant fundamentalt sätt.

Hur kan ett system mäta en människas värdighet med listor och papper, när verkligheten är så annorlunda? Hur kan vi rättfärdiga att ett barn och en ung mamma ska skickas till ett liv utan nätverk, utan trygghet, utan framtid?

Jag känner frustration över den svenska migrationspolitiken som i detta fall verkar blunda för barnkonventionens grundläggande principer. Artikel 3 i FN:s barnkonvention säger tydligt: “Vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa beaktas i första hand.” Artikel 6 betonar att varje barn har rätt till överlevnad och utveckling. Är det verkligen barnets bästa att ryckas upp från sitt hem, sin skola, sina vänner?

Det är svårt att hitta ord när man ser hur ett system sviker de mest oskyldiga. Subeer har inte gjort något fel. Han är inte en politisk fråga, inte ett ärende att administrera. Han är ett barn – och det finns plats för honom och hans mamma här på Gotland, i Sverige, bland människor som vill ge dem trygghet.

Som migrant kan jag inte låta bli att känna en särskild sorg. Vi vet vad det innebär att börja om i ett nytt land, att kämpa för att höra till, att bygga ett liv under övervakning och villkor. Att nu se hur en familj som rotat sig och lever som goda samhällsmedborgare hotas av att rivas upp, fyller mig med både förtvivlan och ilska.

Det är dags att politiker och tjänstemän ser verkligheten. Att man inte låter regler och byråkrati gå före medmänsklighet. Att barnets bästa faktiskt blir det som styr beslut. Subeer och Najma förtjänar att stanna. De förtjänar trygghet. De förtjänar framtid. Och vi som samhälle måste stå upp för det innan det är för sent.

Abdulalim Alkatea (C)