Framtiden har blivit något som alla nu kan få uppleva

Det har gått ett år sedan dagen då kriget tog slut. Ett år sedan vapnen tystnade, bomberna upphörde och människor slutade räkna sina döda. Ett år sedan Syriens natt äntligen började ge plats åt gryningen. Ett år sedan Bashar al-Assad flydde landet; och landet tog sitt första andetag i frihet. Men frihetens första år liknade mer ett djupt, darrande andetag efter att ha hållit sig under vatten alldeles för länge.

Ett år är egentligen ingen lång tid. Men för ett land som överlevt mer än ett decennium av krig känns det som ett helt liv.

Men frihetens första år är inte ett enkelt år.

På gatorna syns fortfarande spår av förstörelsen, och på husväggar svartbrända av kriget målas nu de första färgerna av liv. Och i människors ansikten möter man något man nästan glömt; en försiktig, darrande, men äkta glädje. Tårarna rinner fortfarande. Folk gråter inte av rädsla, utan av lättnad.

Men ingen tror att allt blir bra över en natt. Syrien behöver tid. Tid att bygga upp sina städer, men framför allt att bygga upp sina människor. Tid för hjärtan att lugna sig, för själar att hitta sin balans, för familjer att återförenas och för förlorat förtroende att återvända. Det är ett land som måste lära sig att andas igen.

Ändå är hoppet större än alla ruiner. Det syns i flyktingar och fördrivna människor återvänder till sina hem. I människorna som öppnar sina butiker trots att halva kvarteret saknas. I läraren som står framför en klass av barn som äntligen slipper springa till skyddsrum. Skolan har bara hälften av sina klasser, men barnens skratt fyller den som om den vore full. Hoppet syns i bönderna som plöjer jorden där artilleriet en gång stod.

En vilja att fortsätta. Att reparera. Att ta hand om det som finns kvar och ge det ett nytt liv.

Detta första år handlar inte om politik. Det handlar om människor. Om deras uthållighet, deras smärta, och deras envisa tro på att livet kan börja om, även efter att allt rasat. Det handlar om människor som långsamt försöker göra freden begriplig. Städer som försöker återupptäcka sig själva. Hjärtan som försöker hitta sin gamla rytm, steg för steg.

Syrien är inte helt återhämtat. Det kommer ta lång tid. Men för första gången på länge känns det som om tiden arbetar med landet, inte emot det.

Kanske är detta den största segern av alla: att framtiden, som så länge bara var ett tomt ord, har blivit en påtaglig verklighet som alla kan uppleva.

Det här året har lärt oss att fred inte är ett firande. Det är ett arbete - tyst, långsamt och ofta osynligt – men nödvändigt; och kanske är det just där hoppet börjar.

Abdulalim Alkatea (C)