Dags att ta ansvar nu!

annie lööf ska hedras och inte häcklas

Det mesta är sagt och skrivet om regeringsbildningen redan. Men det hindrar inte mig att reflektera såhär ett par dagar efter det att Centerpartiet genom att avstå i statsministeromröstningen bidrog till att Sverige återfick den regering vi röstade bort efter valet i september. 

När många partier gör anspråk på att vara vågmästare blir det många kockar och därför ett rekordmässigt långkok innan anrättningen är möjlig att svälja.

Måhända var det naivt att lita på Kristdemokraterna o Moderaterna, men jag ville tro på dem när vi tillsammans lovade väjarna att vi skulle kunna regera tillsammans, utan att bli beroende av Sverigedemokraterna. Jag hade fel! Och vad värre är, jag misstänker att det funnits personer inom M och KD som inte bara slirade på sanningen, utan faktiskt VILLE ge SD ett inflytande.

Nu är indignationen stor och man kan ha förståelse för deras besvikelse, men hat och kränkningar kan aldrig accepteras. Vi hade också hoppats att rösterna räckt till för att göra Kristersson till statsminister, men Moderaternas valresultat blev en stor besvikelse för Alliansen. Paritet blödde, både mittåt, till C och högerut, till SD. De rödgröna fick 144 mandat och Alliansen 143. Om förhållandet vore det omvända hade sannolikt Kristersson varit statsminister redan i oktober.

Efter förra valet 2014 då de rödgrönas ledning över Alliansen var större - och Sverigedemokraterna, då liksom nu, är vågmästare - blev Löfven stadsminister med hela Alliansens passiva stöd. Samtliga ledamöter i M, KD, L och C röstade gult. Exakt det som Centerpartiet och Liberalerna nu har gjort, med den skillnaden att det då skedde utan att ett enda villkor ställdes upp i utbyte mot tjänsten.

Det är få av kritikerna som invänder i sak mot Januariavtalet – JA, vad avser dess innehåll och utfall för borgerlig politik. Skälet till det är att det inte finns någonting att kritisera. Skattesänkningar på jobb och företagande, lägre skatt för pensionärer, -på de högsta inkomsterna (värnskatten), enklare 3:12 regler och förändringar av turordningsregler - med fler undantag, utökat och breddat RUT, friare hyressättning i nyproduktion går inte att kritisera, eftersom allt är en del av den reformagenda vi gått till val på tillsammans.

Istället kritiseras själva handlingen, att samtala med S och komma överens, så att Sverige efter 131 dagar får en regering som inte låter sig påverkas av V och SD. Dessa partiers inslag av populism och konservativa inslag av nationalism och misstro mot det som är annorlunda gör dem omöjliga att samarbeta med. Annie Lööf kritiseras för att hon är den hon är, en kvinna som är tydlig i sitt ledarskap och argumenterar med kraft för det vi tror på. När argumenten tryter hänvisar kritikerna till att förslagen kommer begravas i utredningar. De bortser från faktumet att all ny lagstiftning måste utredas och att samtliga uppdrag är tidsatta, med ambitionen att de ska förverkligas innan mandatperioden är slut.

För egen del ser jag fram emot att få delta i att genomföra reformeringen av bostadspolitiken, som vid sidan av de punkter i avtalet som kommer skapa rörlighet, snabbare planprocesser, fler bostäder på landsbygden, hållbart byggande med klimatsmarta materialval, kräver en bred uppställning där M och KD är naturliga partners.

De allvarligaste skadorna mot Alliansen har inte åsamkats av Januariavtalet. Det som på riktigt undergräver samarbetet är om M och KD söker sig till SD och skapar det konservativa block som Jimmie Åkesson utsett sig som ledare för. Om Ulf Kristersson vill bli statsminister måste han visa det ledarskap man kan förvänta sig och bestämma sig för vilken Allians han vill ha.