Kerstin Lundgren sammanfattar höstens stora internationella händelser

Hösten är definitivt här och i delar av landet är det redan vinter. Men därute är det alltjämt varmt. Höstmånaderna har varit heta i många länder och kontinenter.

Hongkongs unga har visat stort mod och fått med betydande grupper bakom kraven på Carrie Lams avgång efter den urusla hanteringen av det lagförslag om utlämning av personer till Kina som startade protesterna. Hon hade aldrig det breda folkliga mandatet utan får nog ses som ett resultat av Kinas inblandning. Där testas nu verkligen Kinas kommunistiska parti och Xi Jinping. De hade ett stort möte i förra veckan för att diskutera den kinesiska vägen. Var så säker på att även Hongkong stod på agendan. Ett land, två system var löftet när Storbritannien och Kina skrev avtalet om Hongkongs överlämnande. Men med Xi:s nya grepp om framtiden finns det bara ett system som alla måste leverera till, det kommunistiska partiet.
Så låt oss inte luras av det som nu händer, de söker alternativa vägar för att undvika en upprepning av massakern på Himmelska fridens torg för 30 år sedan. Målet är detsamma, att Kina är ett till Kommunistpartiets 100-årsfirande 2049.

De auktoritära ledarna har alltjämt luft under vingarna. För 13.e året i rad krymper friheten i världen, demokratin backar även i gamla demokratier. Ett USA lett av Trump verkar tyvärr hellre ge en hjälpande hand till auktoritära ledare istället för till den fria världen.

Men det är inte det nya normala och inget vi skall anpassa oss till. Vi ska bilda allianser med likasinnade för att återupprätta MR och demokratier. Mänskliga rättigheter som förtrycks, korruption och usla styren leder förr eller senare alltid till en punkt då människor gör uppror. Det såg vi senast under arabiska våren 2011, möjligen ser vi det på nytt i en andra våg nu kanske även i Syd- och Centralamerika. Venezuela, Chile, Bolivia, Libanon, Irak osv.

Sedan ska vi vara medvetna om att missnöje alltid utnyttjas av andra, maktspel som pågår. Inte alltid enkelt att bedöma, men det som börjar som genuint folkliga protester lockar ofta till sig maktspelare av olika valör. Kanske även för att provocera fram våld och påverka bilden av protesterna. Ibland också för att kunna slå tillbaka mot ”terrorister”. Det har vi sett följderna av i över åtta år i Syrien.

Att slå till mot s k ”terrorister” har också Turkiets president Recep Tayyip Erdogan länge önskat. Nu gick han all -in för att driva bort eller som han uttryckte det eliminera ”kurdiska terrorister” i norra Syrien. Det får väl ses liktydigt med etnisk rensning av kurder från nordöstra Syrien eller gränsområden mot Turkiet. USA:s nesliga flykt från området och sitt samarbete med kurderna i kriget mot Daesh banade väg för Erdogan/Putin och därmed Assad. Erdogans syn på terrorister är mycket bred. Det framkom tydligt med ordern att alla som kritiserar inmarschen och kriget i norra Syrien ska utredas för terrorbrott. Inmarschen stred mot internationell rätt och måste fördömas. Etnisk rensning likaså.
Kravet från Sverige, EU och FN måste bli tydligt, kurderna och andra minoriteter som assyrier, syrianer, kaldéer, yezidier måste bjudas in till den Konstitutionella kommitté som ska bildas för att forma framtidens Syrien.

En förutsättning för en inkluderande och hållbar fred.