Kerstin Lundgren om det internationella misslyckandet i Afghanistan

Det är lättare att starta ett krig än att avsluta det. Denna lärdom fortsätter att bevisa sin relevans globalt, inte minst nu senast i Afghanistan. Vad kan vi lära oss av det nu uppenbart misslyckade demokratiförsöket?

Vi i Sverige har ett långvarigt engagemang för Afghanistan. Det har tagit sig olika uttryck över tid men bestått många prövningar. Det kommer att bestå den prövning landet och vi utsatts för nu.

Vi som är lite äldre minns Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan på 80-talet, och har sedan dess kunnat följa årtionden av strider och krig. Men även följt och stöttat civilt engagemang genom t.ex. Svenska Afghanistankommittén, SAK som utbildat så många och givit många hälsovård; inte minst flickor och kvinnor.

Jag minns Sovjetunionen lämna och har mött tidigare kongressledamöter i USA som var med och byggde motståndsrörelsen. Minns hur de talade om Sovjetunionens förnedrande tillbakadragande. Förvånas inte alls över att från Moskva nu höra mycket förklenande omdömen om USA:s sätt att militärt lämna Afghanistan. Förvånas mer över bristande lärdomar men tänker också på att vi alla har viktiga insikter att hämta från det som hänt för vårt fortsatta internationella engagemang. Uttrycket att det är lättare att starta än att avsluta ett krig gäller.

I dagarna är det 20 år sedan 11 september när vi i realtid följde hur plan flög in i tvillingtornen i New York, såg och kände den hemska effekten av hänsynslös terror. Först ett plan, sedan två och sedan hur Pentagon attackerades. Upplevde det uppenbara globala hotet. Svaret blev en stark uppställning för att detta måste mötas militärt, även om talet om ”med eller mot oss” klingade illa. Även för Sverige var det självklart att bistå såväl militärt som civilt. Afghanistan kom för snart 20 år sedan att bli Sveriges enskilt största biståndsland. Tanken har ju varit att militärt medverka till att skapa förutsättningar för utveckling och att med bistånd ge förutsättningar för det. Sedan 2015 har vi militärt medverkat för att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna för att ta över själva. Det finns självklara och starka skäl till att brett utvärdera våra samlade insatser, även ta del av andra samverkande länders utvärderingar. Det är min förhoppning att vi kan få en parlamentarisk utredning för att på så sätt kunna samla upp och ta vara på den breda samsyn som i stora drag präglat riksdagens beslut att sända svenska kvinnor och män under så lång tid till Afghanistan. Också för att denna utvärdering måste vända på många stenar och som jag hoppas skapa förutsättningar för svenskt deltagande i internationella insatser, där vi kan göra skillnad för att skydda människor mot grova övergrepp mot mänskligheten och bistå till utveckling. Militära insatser måste alltid vara en sistahandsåtgärd, väldigt noga övervägda och kalibrerade. Men det finns tillfällen när diplomatin inte räcker, när andra stater eller terrororganisationer använder sitt våldsmonopol eller söker skapa sig ett våldsmonopol. Då måste vi vara redo att ingripa tillsammans med likasinnade i EU, NATO och FN.

Det finns inget annat ord än misslyckande för att beskriva uttåget ur Afghanistan för NATO och de USA-ledda insatserna. Vi gick in tillsammans och skulle gå ut tillsammans. Men det är tveklöst så att planeringen verkar, vid initial betraktelse, ha präglats av nånannanism. Även om det är för tidigt för slutsatser nu så måste frågan om hela planeringen ställas. Många riktar blickarna mot och verkar litat till säkerhetstjänsterna. Andra litat till något annat land. Eller till en regering i Afghanistan som väl alla kunde se inte hade längre överlevnadsförmåga. Eller tittat i sitt eget stuprör. Här måste jag också erkänna att vi litat för mycket på att regeringen hade en samlad bild och kontrollerade löpande. Det hade de uppenbart inte och det kommer jag dra slutsatser av förstås. Förhoppningsvis även regeringen som bär det yttersta ansvaret.

Många har till slut kunnat evakueras ut ur Afghanistan. Det är värt ett erkännande. Men ännu väntar många på lösningar. Vi har i skrivande stund inte sett hur talibanrörelsens olika aktörer formerar sig. Vi måste bereda oss på det värsta. Vi ska inte bidra till att legitimera ett de-factostyre som vill driva människorna tillbaka till medeltiden med mullor och extrem shariatolkning. Vi får värdera vad de gör och inte vad de nu säger. Vi får se om de lärt sin läxa. Även för talibanerna gäller att de nu måste vinna folket och inte bara striden. Historien visar att exkluderande styren inte överlever. Det borde även Ghani m fl ha lärt. För oss gäller att inte överge människorna, kvinnor och flickor som sett ljuset och nu ser det släckas.

Kerstin Lundgren