Kerstin Lundgren om det skakiga säkerhetspolitiska läget

Observera att artikeln skrevs i början av februari, utvecklingen i Ukraina har gått fort sedan dess.

Det har nog inte undgått någon att vi befinner oss i ett mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Inte sedan andra världskriget har vi sett truppsamling av det slag som i skrivande stund (den 9 februari) sker runt Ukrainas gränser. Det handlar självklart om Putins syn på Ukraina som en del av Ryssland, på samma sätt som han ser Belarus som en del av gamla Rus. Han bryr sig inte om nationsgränser utan han har siktet inställt på de historiska erövringarna när han försöker återskapa det ryska imperiet. Han talade i en uppmärksammad artikel från juli 2021 om det slaviska folket, om det gamla ryska språket, om den rysk-ortodoxa tron, om ekonomiska band från Rurik-dynastin och han drev tesen att Ukraina och Ryssland tillhör samma folk. Han driver samma hållning som Björn Söder, och andra, när han säger att en nation inte är liktydigt med en stat och dess medborgare utan med ”ett folk”. Det är så han bygger upp sin världsbild och drömmen om sitt imperium.

Ryssland har visat att de är beredda att agera med alla tillgängliga medel för att nå sina mål, även militärt (inklusive kärnvapen), om så krävs. När Kreml nu trummat ihop sina styrkor med kapacitet att gå i krig med Ukraina vet vi att Putin inte tvekar, - om han ser att det gagnar hans mål. Vilket eller vilka är då hans mål? Vi kan utgå ifrån att målet är att säkra makten där den nu finns. Hans inrikespolitiska motiv är självklara då hans styre idag är entydigt auktoritärt. Han slår ner hårt mot allt som kan vara ett hot och sänder signalen till all opposition och civilsamhället att han inte tolererar något eller någon som utmanar. Lika självklart är målet att återskapa Rysslands position internationellt, som en makt att lyssna på, genom att bygga på sitt imperium med alla möjliga medel. Det gäller att få alla stater som idag inte är en del av EU eller NATO att känna sig nödgade att ansluta sig till Rysslands agenda och bli en del av den ryska sfären och i förlängningen en del av imperiet. Dessa stater, men även andra länder i öst som är med i EU eller NATO, ska känna sig hotade och som att ingen kan försvara dem utom Ryssland. Finland och Sverige har även pekats ut som en rysk intressesfär. Ryssland har tidigare lyckats stoppa Armeniens och Belarus EU-närmanden, och riktar nu blickarna mot Moldavien och Georgien men framför allt just nu mot Ukraina.

Putin utmanar också USA och NATO genom att driva i bevis att de inte går att lita på, i alla fall inte fullt ut. I rysk propaganda pekas de ut som fiender som hotar Ryssland. Både Kreml och dess troll vill undergräva tilltro och visa på svagheter vilket de gör genom att söka splittring. För att driva den agendan kan dessa aktörer komma att välja att agera för att antingen ta mer av Ukraina eller för att destabilisera Ukraina och andra länder. På så sätt skapas vågor av händelser på vår kontinent som alla ser, följer och drar slutsatser om inför framtiden.

Det är bra att diplomatin söker efter lösningar. Normandiegruppen, bestående av representanter från Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike, kan dock inte svara på de frågor som Kreml ställt till USA och NATO. Den kan i bästa fall ge aktörer en möjlighet att rädda sina ansikten och på så sätt undvika krig, vilket vi alla önskar. Vi måste samtidigt komma ihåg att Putin spelar det långa schackspelet. Det är därför klokt att inte blåsa att faran är över bara för att trupper drar sig tillbaka, utan behålla fokus på den europeiska säkerhetsordningen som Putin underkänner. Vi borde hoppas på det bästa men vara beredda på det värsta. Putin har med Rysslands nya konstitution sett till att makten är säkrad till 2036. Han har tiden och han behöver inga val. Maktskiften i autokratier sker inte via val.