Kerstin Lundgren om Sveriges NATO-ansökan
Dagens säkerhetspolitiska läge ger oss många utmaningar. Med en pågående NATO-ansökan och kriget i Ukraina befinner sig Europa och Sverige i ovissa tider.
I fjol kom riksdagen att hålla två utrikespolitiska debatter då Sveriges säkerhetspolitiska linje förändrades från den 16 februari till den 17 maj då Sveriges NATO-ansökan skrevs under.
Sverige gick då ifrån att ha en socialdemokratisk regering som med stöd av V, Mp och SD frenetiskt hävdade att den svenska alliansfriheten tjänade oss väl, bidrog till fred och stabilitet i vår del av världen till att i brett samförstånd lämna alliansfriheten för NATO. Centerpartiet drog slutsatser från Rysslands krig och ockupation av Georgien 2008, av Rysslands krig och ockupation av ukrainskt territorium 2014. Vi drog slutsatser av den utredning kring säkerhetspolitiken som gjordes och beslöt på partistämman 2015 att Sverige måste söka medlemskap i NATO, helst tillsammans med Finland
Detta var vad vi gjorde när Sverige och Finland den 18 maj skickade in vår ansökan till NATO och Jens Stoltenberg. Den 5 juli undertecknade samtliga 30 NATO-länder anslutningsprotokollet där Sverige och Finland fick invitee-status. Vi deltar sedan dess i alla möten utom i NATO:s Nuclear Planning Group. Som icke-medlemmar deltar vi däremot förstås inte i beslut.
För att nå undertecknandet träffades en treparts-överenskommelse mellan Sverige, Finland och Turkiet med ett antal punkter. Sverige kommer i mars 2023 ha fullföljt avtalet med den nya Terrorlagstiftning som ska beslutas i riksdagen. Den är inte en följd av överenskommelsen utan var redan förberedd. Detta gäller även för den grundlagsändring som trädde i kraft vid årsskiftet. Som ni vet krävs ett val mellan två likalydande beslut för att ändra Sveriges grundlag. Under mars månad kommer både Finland och Sverige att ratificera vår anslutning, det vill säga fatta riksdagsbeslut om att godkänna vår anslutning till NATO. Därmed har vi gjort det vi kan göra. Det är nu upp till NATO att säkra ratifikationen från Turkiet och Ungern, de två länder som ännu saknas. Vi avgör ju vare sig då, nu eller senare hur dessa länders beslut landar. Då båda våra länders anslutning tjänar såväl vår som hela NATO:s säkerhet, ligger det i hela NATO:s intresse att säkra att vi gemensamt blir medlemmar vid toppmötet i Vilnius i juli. Jag är glad för att ha kunnat dra mitt och Centerpartiets strå till stacken för att vår process ska landa gemensamt i både Finland och Sverige.
Utrikes- och säkerhetspolitiken har ett starkt fokus på att stötta Ukraina ekonomiskt, militärt och humanitärt, och framåt för att bereda vägen för återuppbyggnad efter att Ukraina både vunnit kriget och freden. Här finns än så länge en total enighet i riksdagen, liksom starkt stöd i EU och hos våra transatlantiska partners. Detta kommer att vara en fråga som fortsätter i decennier. I skrivande stund närmar vi oss årsdagen av Rysslands militära angrepp mot Ukraina. Vi kan anta att ett svårt år ligger framför oss. Först och främst för alla ukrainare som med blod, svett och tårar försvarar sitt land och sin självständighet men också för oss. Ryssland bedriver ett neo-kolonialt krig för att bygga Putins imperium. För att bli framgångsrika kan vi inte sluta oss inåt, utan måste vara öppna och se världens utmaningar. Vi möter klimathot, pandemier, krig, konflikter, svält och naturkatastrofer bäst genom närvaro, genom att föregå med gott exemplet och med engagemang. Biståndet på 1% är ett av många verktyg, rätt brukat för lösningar. Fokuserar vi bara på oss själva lämnar vi fältet fritt för Ryssland och Kina, för autokrater och diktatorer. Det kommer Centerpartiet att fortsätta ta strid för att förhindra.
I fjol kom riksdagen att hålla två utrikespolitiska debatter då Sveriges säkerhetspolitiska linje förändrades från den 16 februari till den 17 maj då Sveriges NATO-ansökan skrevs under.
Sverige gick då ifrån att ha en socialdemokratisk regering som med stöd av V, Mp och SD frenetiskt hävdade att den svenska alliansfriheten tjänade oss väl, bidrog till fred och stabilitet i vår del av världen till att i brett samförstånd lämna alliansfriheten för NATO. Centerpartiet drog slutsatser från Rysslands krig och ockupation av Georgien 2008, av Rysslands krig och ockupation av ukrainskt territorium 2014. Vi drog slutsatser av den utredning kring säkerhetspolitiken som gjordes och beslöt på partistämman 2015 att Sverige måste söka medlemskap i NATO, helst tillsammans med Finland
Detta var vad vi gjorde när Sverige och Finland den 18 maj skickade in vår ansökan till NATO och Jens Stoltenberg. Den 5 juli undertecknade samtliga 30 NATO-länder anslutningsprotokollet där Sverige och Finland fick invitee-status. Vi deltar sedan dess i alla möten utom i NATO:s Nuclear Planning Group. Som icke-medlemmar deltar vi däremot förstås inte i beslut.
För att nå undertecknandet träffades en treparts-överenskommelse mellan Sverige, Finland och Turkiet med ett antal punkter. Sverige kommer i mars 2023 ha fullföljt avtalet med den nya Terrorlagstiftning som ska beslutas i riksdagen. Den är inte en följd av överenskommelsen utan var redan förberedd. Detta gäller även för den grundlagsändring som trädde i kraft vid årsskiftet. Som ni vet krävs ett val mellan två likalydande beslut för att ändra Sveriges grundlag. Under mars månad kommer både Finland och Sverige att ratificera vår anslutning, det vill säga fatta riksdagsbeslut om att godkänna vår anslutning till NATO. Därmed har vi gjort det vi kan göra. Det är nu upp till NATO att säkra ratifikationen från Turkiet och Ungern, de två länder som ännu saknas. Vi avgör ju vare sig då, nu eller senare hur dessa länders beslut landar. Då båda våra länders anslutning tjänar såväl vår som hela NATO:s säkerhet, ligger det i hela NATO:s intresse att säkra att vi gemensamt blir medlemmar vid toppmötet i Vilnius i juli. Jag är glad för att ha kunnat dra mitt och Centerpartiets strå till stacken för att vår process ska landa gemensamt i både Finland och Sverige.
Utrikes- och säkerhetspolitiken har ett starkt fokus på att stötta Ukraina ekonomiskt, militärt och humanitärt, och framåt för att bereda vägen för återuppbyggnad efter att Ukraina både vunnit kriget och freden. Här finns än så länge en total enighet i riksdagen, liksom starkt stöd i EU och hos våra transatlantiska partners. Detta kommer att vara en fråga som fortsätter i decennier. I skrivande stund närmar vi oss årsdagen av Rysslands militära angrepp mot Ukraina. Vi kan anta att ett svårt år ligger framför oss. Först och främst för alla ukrainare som med blod, svett och tårar försvarar sitt land och sin självständighet men också för oss. Ryssland bedriver ett neo-kolonialt krig för att bygga Putins imperium. För att bli framgångsrika kan vi inte sluta oss inåt, utan måste vara öppna och se världens utmaningar. Vi möter klimathot, pandemier, krig, konflikter, svält och naturkatastrofer bäst genom närvaro, genom att föregå med gott exemplet och med engagemang. Biståndet på 1% är ett av många verktyg, rätt brukat för lösningar. Fokuserar vi bara på oss själva lämnar vi fältet fritt för Ryssland och Kina, för autokrater och diktatorer. Det kommer Centerpartiet att fortsätta ta strid för att förhindra.