Orange day får inte bli ett tomtebloss!

Den 25 November manifesteras över hela världen, ”Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor”, även känd som ”Orange day.” Att dagen och FN:s beslut behöver uppmärksammas är i sig djupt tragiskt, men eftersom inte alla kvinnor i världen kan leva i total frihet är det oerhört viktigt att människor världen över sluter upp i kampen för allas frihet och rättigheter. Var fjärde kvinna har någon gång varit utsatt för sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld av en närstående, sett ur ett livstidsperspektiv. En speciell uppmaning till oss män; Skärpning, detta är inte en ”kvinnofråga”. Detta är en fråga som angår oss alla!

Runt om i världen pågår mer eller mindre högljudda protester mot män våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Den senaste och kanske den mest uppmärksammade protesten ägde rum i Iran, mot landets regim. En regim som sedan revolutionen 1979 utstuderat och medvetet byggt en samhällsstruktur som på flera nivåer och sätt förtrycker och begränsar kvinnors frihet. En regim som också gör allt de kan för att begränsa omvärldens insyn och människors möjlighet att informera omvärlden om läget.

Förutom att vi världsmedborgare måste låna ut våra röster måste världens ledare sluta mumla om samtliga situationer runt om i världen. Om inte vi vågar, hur ska vi då kunna kräva att andra gör det som lever under helt andra förutsättningar. Världens länder och ledare måste visa ledarskap och börja agera kraftfullt för att stå bakom dessa frihetskamper. Det angår oss ALLA!

I Sverige har vi kommit relativt långt, men även här finns mycket kvar att göra. Kvinnor som bryter upp och lämnar ett förhållande där de utsatts för våld fortsätter ofta att trakasseras och utsättas av den före detta partnern även efter uppbrottet. Eftervåldet blir nästa helvete.

Uppbrottet kan vara långdraget och försvåras av byråkrati, ändlösa rättsprocesser och segdragna bodelningsprocesser. För att komma åt de samhällsstrukturer som möjliggör eftervåldet behövs mer kunskap. Bristande regelverk eller okunskap hos till exempel myndigheter ska inte underlätta för den som vill fortsätta att trakassera.

Om det finns gemensamma barn med i bilden används ofta vårdnaden som ett maktmedel. Det innebär förutom ett stort psykiskt lidande även i många fall ekonomiska svårigheter när det återkommande startas vårdnadsprocesser eller när bodelningen förhindras. Detta i ett läge där många kvinnor redan befinner sig i social och ekonomisk utsatthet efter att hoten och våldet

tvingat dem att bryta med sina tidigare liv. Samhället måste gå in och ge kvinnor och barn det stöd som krävs.

De stora rubrikerna blossar ofta upp när något särdeles allvarligt inträffat eller under ”Orange week”. Debatten och åtgärderna om mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck får inte bli ett tomtebloss, den är mycket viktigare och större än så. Slagen, hoten och trakasserierna fortsätter oavsett vad samhällsdebatten riktar sitt fokus på. När kvinnan funnit kraften att lämna ska samhället finnas där. Samhället måste även finns tidigare innan något händer. Mycket handlar om vilka värderingar och värdegrund som vårt gemensamma samhälle bygger på. Grunden för detta startar enligt mig ofta i civilsamhället och i skolan.

Låt Orange Day bidra till att synliggöra allt våld, även det som skapar ett helvete för många kvinnor efter att en relation har tagit slut. Det är bara genom fortsatt kraftsamling som kvinnor kan återta makten över sina liv. Det är nu upp till regeringen och alla andra aktörer att leverera.

Thomas Haraldsson, riksdagskandidat och kommunalråd Alvesta