Luleå
Centerpartiet lokalt

Låt de unga stanna

I debatten om kravet på att låta de ensamkommande som kom till Sverige 2015 få stanna är det inte så ovanligt att det bemöts med att vi inte kan ta emot alla och att det är asylskälen som måste avgöra vem som ska få stanna. Resonemanget är helt logiskt och det är rätt att varje ärende ska prövas rättsligt och inte vara beroende av vem som skriker högst. Men samtidigt måste man ha klart för sig hur exceptionell situationen för denna grupp är och hur det står till med rättssäkerheten i Migrationsverket. Därför vill jag göra ett försök att beskriva vad jag känner till.

Jag menar att om systemet hade fungerat så som det är tänkt hade vi inte haft den situation vi har i dag. Då hade varje asylsökande fått sin sak prövad inom rimlig tid, med neutrala tolkar som talat den asylsökandes språk och översatt korrekt. Beslut hade grundats på aktuell landinformation med juridiska ombud med uppdaterad kunskap. Intervjuerna hade letts av kompetenta handläggare som agerat professionellt gentemot den asylsökande, utan försök att påverka dennes berättelse. De asylsökande hade getts möjlighet att bemöta framkomna brister i den muntliga utsagan. Åldersbedömningar hade gjorts i en sammanvägning av tillförlitliga medicinska åldersbedömningar och tillgängliga intyg. Beslutsfattarna hade tagit hänsyn till ”benefit of the doubt”, den regel inom asylrätten som innebär att den sökandes berättelse ska godtas då bevisning saknas och den sökande betraktas som trovärdig. Med mera.

Tyvärr har så inte alltid skett. Berättelserna om bristerna inom asylprocessen är alarmerande många och allvarliga. Om detta vittnar bland annat Migrationsverkets egen rapport från januari 2017 där bara hälften av utredningarna som granskades hade kompletta utredningar. I många fall rörde bristerna kärnan i en asylutredning, till exempel att man inte i tillräcklig utsträckning utrett vad en person har för skyddsskäl och vad man riskerar att råka ut för om man återvänder till sitt hemland. Även Rapporten om rättsosäkerheten i asylprocessen av ensamkommande barn och unga av nätverket Vi står inte ut bekräftar bilden med mängder av hårresande exempel på processer som inte gått rätt till. Har man tagit del av dessa är det svårt att påstå att det inte finns anledning att stoppa utvisningarna, inte bara av afghaner utan också många andra som flytt för sina liv.

Att det kunnat bli så här hänger förmodligen samman med det stora trycket som uppstod då osedvanligt många flyktingar sökte asyl under framförallt 2015. I en pressad situation ökar riskerna för fel. Men det försvarar inte att undermåliga processer får fortgå och att utvisningsbeslut som är tagna på felaktiga beslut verkställs. Det måste finnas en ventil i systemet då det inte blivit rätt.

När det gäller internflyktsalternativet i Afghanistan menar Amnesty i en rapport nyligen att Migrationsverket gör felaktiga flyktingrättsliga bedömningar. För de allra största flertalet afghaner finns inga internflyktsalternativ. Flera andra stora organisationer gör samma bedömning, däribland Röda Korset som också valt att lämna landet på grund av säkerhetsläget.

Gruppen ensamkommande har också hamnat i kläm då Sveriges asyllagstiftning ändrades efter att de kommit till Sverige, från att vara en av Europas generösaste till att bli en av de strängaste. Dessutom får de flesta avslag för att de bedöms som vuxna eftersom de hunnit fylla 18 år innan deras ärenden prövats - på grund av den långa handläggningstiden.

Allt detta är skäl nog att stoppa utvisningarna. Lägg därtill den psykiska ohälsa de unga och de som byggt nätverk omkring dem lider av till följd av detta. Det kommer dessutom ta många år innan alla utvisningar kan verkställas. Under tiden är risken stor för utveckling av drogmissbruk, gängkriminalitet m.m. vilket kommer leda till enorma kostnader för samhället, både i mänskligt lidande och i rena kostnader för allt från sjukvård till rättsväsen. Så mycket bättre då att dra ett streck här och låta dem stanna, fortsätta utbilda sig och vara den resurs som vårt samhälle så väl behöver.

Mona Nykänen, Centerpartiet Luleå