Var fjärde kvinna utsätts för våld i nära relation

För en tid sedan debatterade jag i riksdagens kammare frågan om våld i nära relationer. Eller, det vanligaste, mäns våld mot kvinnor. Detta otyg, som borde höra hemma på samhällets soptipp.

2018 polisanmäldes ca 13 000 fall, en ökning med 32 procent jämfört med året innan, enligt Svenska Dagbladet.

Var fjärde kvinna utsätts för våld i nära relation, var sjunde barn berörs, dvs blir slagna eller ser sin mamma misshandlas. 22 kvinnor dödades förra året, enligt kriminolog Nina Rung. Upprördheten stiger - vi pratar år 2019!

Kvinno- och tjejjourerna öppnar idag sina dörrar för kvinnor och barn som behöver skydd mot våldsamma män, och stöd för att gå vidare. De gör ett enastående jobb, ofta med en blygsam fast resurs och stor portion ideellt arbete.

Jag är nöjd med den ökade satsningen på kvinnojourer i vårändringsbudgeten. Men, samtidigt är det något som skaver när jag tänker vidare…

Kommunerna har idag ansvaret för att skydda kvinnor som våldsutsatts. Men hur ser det ut i våra kommuner, runtom i länet? De flesta har inget eget boende. Jag och fler med mig, har säkert diskuterat huruvida den egna kommunen ska bifalla bidragsansökningar från de kvinnojourer som finns i länet. Men vänta nu, bidragsansökningar? Varför då?

När det gäller vård av missbrukare, som är en verksamhet som ofta drivs i icke-kommunal regi, behöver dessa aktörer aldrig söka bidrag för att finansiera sin verksamhet. Trots att kommunen även här har ansvaret för behandlingen.

Vård och behandling av missbrukare, stöd till ett nyktert liv. Vård och skydd för våldsutsatta kvinnor, stöd till ett säkert liv.

Jag ser inte någon riktig skiljelinje. Förutom den att kvinnojourer ska behöva slåss för sin ekonomiska överlevnad. Det är inte rimligt.

Om inte kvinnojourer, oavsett driftsform, säkrar upp o har beredskap, kan det leda till att våldsutsatta kvinnor o barn i värsta fall inte får något skyddat boende. Eller får flytta mellan tillfälliga köpta boendeplatser utan möjlighet till ett ordnat liv för sig själv, barn, kanske husdjur. Förskola, skola, arbete blir lidande.

Kommun, region o riksdag måste se till att det finns ett hanterbart, säkert sätt att skydda kvinnor och barn från våld och förtryck.

Den dagen länets kvinnojourer inte behöver skicka en enda bidragsansökan till för att säkra sin budget, då är jag nöjd. Inte en dag tidigare.

Helena Vilhelmsson, riksdagsledamot Centerpartiet