30 minuter av Kremls narrativ

Lena Andersson presterar i SVT:s 30 min den 2 oktober en minst sagt intellektuellt nedslående blandning av fredsrörelse-naivitet och acceptans för imperialism. I slutet bävar hon inför vad hennes påstenden ska resultera i för svar och etiketter. Det gör hon sannolikt rätt i!

Tidigare i intervjun säger Andersson att kriget inte passar en liberal demokrati, för den kräver fred. Det är som att säga att poliser inte passar en rättsstat, för den kräver laglydighet. Hon planterar en försåtlig idé om rysk oövervinnerlighet som bas för att offra ukrainsk suveränitet (och de länder som därpå följer, får vi väl anta). Sedan jämför hon Kreml med en snarstucken vän, som kräver lite extra hänsyn!? För mig är det en spegling av synen på våldtäktsmannen som en produkt av för korta kjolar. Att gängvåld är grymmare om gängen är starka och hänsynslösa föranleder inte att samhället ska vara undfallande, bara för att gängen kan döda poliser och oskyldiga.

Anderssons slutsatser är helt enkelt fel. Ett militärt försvar till skydd för våra fri- och rättigheter är en en lika central funktion för staten som polis och rättsväsende. Att bistå Ukrainas försvar är både moraliskt rätt och i vårt intresse som nation. Andersson kallar det krigshets? Över 100 miljoner östeuropeer lyftes efter 1991 ut ur Warszawapaktens förtryck in i frihet och välstånd.
Vi ska alla vara stolta över att vi fortsätter bidra till att försvara Europas fri- och rättigheter. En varaktig fred i Ukraina förutsätter nära allianser, både ekonomiskt och militärt.

Jag kan, precis som Andersson oroar sig för, inte låta bli att fråga mig om Anderssons motiv; är hon enbart okunnig? Att, som Andersson påstår, Putins kontrollambitioner skulle sluta vid Ukraina är helt världsfrånvänt.
Att Rysslands grannar borde underordna sig Putins kontroll för att de "ligger där de ligger" och att väst provocerar Ryssland för mycket är utsagor som får mig att häpna.

Per Arenö
Ordförande Centerpartiet i Örebro län