Centerpartiet sa ja till trygghetskameror på barn- och utbildningsnämnden i november med tilläggsyrkandet:

Centerpartiet i Gnesta anser att en åtgärd mot skadegörelse är godtagbar om och endast om det också finns en idé om hur arbetet med skadegörare kan drivas framåt.

Särskilt yttrande, ärendet trygghetskameror
Axel Bodin och Ingalill Fredriksson

Att fråga oss om vi bejakar installation av så kallade trygghetskameror i skolan är ungefär som att fråga om vi anser att skolan ska ge sig in i bevakningsbranschen. Det gör vi inte. Det finns inget stöd för detta i styrdokumenten och att pedagogiska ledare ska avsätta tid till att agera brottsutredare ligger långt ifrån skolans grundläggande uppdrag. Dock är inte alls frågan så här enkel, den har bara i den här framställan avgränsats på ett olyckligt vis i våra ögon. Ärendets pudelkärna måste rimligen vara den begränsade skara elever som utvecklat en destruktiv livsstil och, som regel med en svans av följare, sprider otrygghet och skadegörelse omkring sig. Frågan är lika gammal som grundskolan allra minst och lika svår nu som då pedagoger för drygt 30 år sedan skapade rubriker genom att skicka ”värstingar” på seglatser i Västindien. Hur detta fungerade förtäljer inte historien men vad gäller trygghetskameror så är det ingen som påstår att det skulle vara ett sätt att tämja ”värstingar”. Att kamerafrågan kommer upp visar istället vilken stor utmaning det ligger i att verkligen försöka leva upp till läroplanens och skollagens välformulerade värdegrund och målsättningar.

Ingen har någonsin påstått att den pedagogiska organisationen helt på egen hand ska hantera alla de utmaningar som ryms i en grundskola. Tråkigt nog visar kamerafrågan att senare tiders satsningar på allehanda stödfunktioner och långtgående samverkan mellan olika offentliga instanser inte är tillräckliga. Vad har vi då för plan? Vi har inte lyckats och kan faktiskt inte skapa hur många specialgrupper och stödteam som helst. Vi tror att den enda kvarvarande outnyttjade resursen, civilsamhället, måste engageras med sitt helt unika kapital av människor som varken är lärare, myndighetspersoner eller föräldrar. Vi betvivlar att våra unga i längden kommer nöja sig med mindre och alla tiders skoldokument ger dom rätt. Alla vuxna ska samverka för barnens bästa.

Vi belyser vår inställning med ett par hypotetiska exempel:

Låt säga att vi kunde skicka några unga som helt tröttnat på skolan och bara saboterar ut på praktik. Rimligen minskar i så fall skadegörelse och otrygghet. Varför gör vi inte det?

Låt säga att civilsamhällets representanter befann sig i korridorerna under den kritiska lunchtiden, varje dag. Även i detta exempel får man nog anta att skadegörelsen minskar och tryggheten ökar. Civilsamhällets insats skulle vara i storleksordningen 20 timmar per vecka och det finns säkerligen 1000 myndiga personer i Gnesta utan anmärkningar i belastningsregistret som är tänkbara för ett sådant uppdrag.

C i Gnesta ville inte ha en kamerafråga men när vi fick den så svarar vi att vi ogärna avslår förvaltningens önskan men ställer som villkor att installation av kameror inordnas under ett utvecklingsarbete som fokuserar på våra elever och då särskilt elever med destruktivt beteende. Vi föreslår att civilsamhället tilldelas en roll i ett utvecklingsarbete men erkänner givetvis den pedagogiska organisationens ledarroll. Vi godkänner kameror omedelbart därför att ett utvecklingsarbete alltid tar tid. Vi godkänner dock inte kameror med mindre än att också ett utvecklingsarbete börjar omedelbart.