NÄRODLAT: Synliggörande och inkludering i förskolan

På en skuggig innergård mellan Diagnosvägen och Gula gången träffar vi Anna Holmgren. Här började hon jobba som förskollärare för 22 år sedan och hit återvände hon sen för att bli rektor. Under flera år ledde hon ett normkritiskt nätverk för Huddinges förskolor och hon återkommer flera gånger till samma skrämmande fakta.

”Självmord är fortfarande alldeles för vanligt bland unga vuxna, särskilt bland unga transpersoner. Vi ser våld i nära relationer och rasism i samhället. För våra barn och unga är mobbning ofta kopplat till något som upplevs som normbrytande.”

När man hör allvaret i rektor Anna Holmgrens röst är det svårt att förstå hur ledande företrädare i politiken kan raljera över genusflum eller att det i riksdagen motionerats om att avskaffa genuspedagogiken i förskola och skola. När Anna berättar om det handlar det snarare om ungas överlevnad än något annat.

Engagemanget väcktes när hon mötte den toleranspedagogik som tidigare var tydlig. Anna stötte på frågor som: kan du bo bredvid en rom? och ska homosexuella få gifta sig?

”Det skavde i mig,” säger Anna. Hon beskriver att det handlade om att förstå och vara snäll. ”Men vem har rätten att ställa dessa frågor?”

Normkritik handlar inte om ett samhälle utan normer utan om att ifrågasätta det som exkluderar.
Anna pratar om en antidiskriminerande pedagogik och återkommer till kunskapen om att många unga far illa på grund av normativa förväntningar.

”Ingen skulle påstå att en musik- eller litteraturkritiker vill ta bort musiken eller litteraturen,” säger hon självklart.

Stöd för arbetet finns i skollagen och läroplanen, men också i Agenda 2030. Bland de globala målen finns både jämställdhet och minskad ojämlikhet, men också mål om ungas hälsa, och fredliga och inkluderande samhällen.

I förskolan handlar det om att inkludera utan att markera och Anna nämner begreppet synliggörande pedagogik. I förskolorna jobbar de med att visa hur familjer kan se olika ut och att visa på olika kulturer genom att uppmärksamma (snarare än fira) olika kulturella högtider och inslag. Det handlar inte om att det vore förbjudet att prata om pojkar eller flickor, däremot problematiserar Anna hur det görs. ”Hur vi pratar inför barnen påverkar vad som upplevs som en viktig parameter om vilka de är.”

För att inte prata om vi och dem, eller prata som om dessa frågor rör någon annan, så säger Anna något att bära med sig: ”Tänk på att alla kan finnas i rummet.”