Den svenska insatsen i Afghanistan har gjort skillnad

Jag minns eftermiddagen den 11 september 2001. När flygplanen flög in i World trade center och Pentagon. Surrealistiskt. Kaotiskt. Människor som hoppade ut genom brinnande torn i New York och minns när de sedan rasade.
Det blev början på en långvarig militär insats för svensk del och runt 47 andra länder i Afghanistan. Ett Afghanistan som under 1980-talet härjats av Sovjetunionens krig och sedan av inbördeskrig för att slutligen förtryckas av ett extremistiskt talibanstyre som gav skydd åt Al-Qaida och andra terrorister.

Sverige hörsammade kallelsen att bidra till att bekämpa terrorism och skapa förutsättningar för utveckling. Inte som en del av USA-insatsen, men i syfte att skapa stabilitet för utveckling och sedan 2015 för utbildning och stöd till de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Sverige har via främst Svenska Afghanistankommittén, SAK, stöttat det civila samhället under hela denna tid med bistånd för främst kvinnor och flickors utbildning och hälsovård. Sedan talibanstyret upphörde har vi också sökt bistå till att stärka yttrandefrihet, demokrati och förutsättningar till utveckling med företagande och jobb.

Det vi efter 20 års militär närvaro ser hända i Afghanistan väcker många frågor. Det är tveklöst så att samhället har förändrats, öppnats upp för kontakt med världen och med så många flickor och kvinnor som fått utbildning, möjlighet till sjukvård och till att arbeta, starta företag och så vidare. Det har även med betydande utmaningar hållits val där kvinnor både kampanjat och valts till olika uppdrag på alla nivåer i samhället. Kulturlivet har blomstrat.

Men, ett land förändras inte snabbt och inte heller de djupa traditionerna som olika grupper bär på. Vi har tampats med mycket av detta. Men jag måste säga att jag även på plats mött fantastiska människor och berättelser om successiv förändring. Jag har sett hur våra utsända soldater gjort skillnad för säkerhet och utveckling, hur våra samarbeten med utsända och civilsamhället gjort skillnad.

Det har stått klart sedan president Donald Trump slöt ett avtal med talibanerna i januari 2020 att USA skulle ta hem sin militär. Frågan var när, hur och på vilket sätt det skulle samordnas. Det har varit aktuella frågor som rests sedan dess.

I december beslöt vi att förlänga vår svenska insats och sedan dess har det varit återkommande frågor till regeringen. De återrapporterade senast i april utan någon varning om risker. Men att det fanns risker har varit uppenbart. För mig är det anmärkningsvärt att planeringen från april inte tänkt tanken av ett snabbt förlopp.

Sedan slutdatumet 11 september angavs av president Joe Biden har inte bara talibanerna kunnat finslipa planerna utan även koalitionen som skulle lämna. Det har gått att läsa utvecklingen på marken och se att det kunde bli ett snabbt talibanövertagande. Uppenbart har det inte skett och vi ser nu inte bara ett förväntat tufft utdragande utan rent kaos.

Många svåra frågor väntar på svar, vi måste få en omfattande utvärdering av våra insatser och läsa hur övriga utvärderar sina insatser. Det får ta lite tid. Det är viktigt att vända på så många stenar som möjligt och även då säkra att erfarenheterna från alla som verkat på olika sätt tas till vara. För mig är det viktigt inför fortsatta internationella insatser. Vi måste dra lärdomar och självklart noggrant pröva varje fråga om medverkan utifrån sin kontext och om vi kan bidra.

Jag är ändå hoppfull att det afghanska folket kan ta vara på de möjligheter som skapats under de 20 åren och att vi inte ser en återgång till den förödande förtryckarregim som talibanstyret var fram till 2001. Förhoppningen är att landet inte blir ett svart hål där terrorister och terrorism växer och frodas.

Vad som händer tiden efter USA:s tillbakadragande visar vad som väntar. Det påverkar våra framtida relationer.

Kerstin Lundgren (C)
riksdagsledamot, ledamot i utrikesutskottet