Varför det är så viktigt att engagera sig i politiska partier

Foto av Malcolm Lightbody - Unsplash

Det sägs att det finns problem med demokratin och att politiker kanske har hemliga agendor som inte redovisas för medborgarna. Det här låter förskräckligt och illavarslande, eller är det bara ”fake-news” igen? Är det så här i Vaxholm?

I Daniel Lindvalls och Olle Wästbergs bok ”Folkstyret i rädslans tid” tar de båda författarna upp den forskning som finns kring orsakerna till att den svenska demokratin fungerar så illa. En källa på Facebook meddelade härom dagen att ”Ja, för det är statsvetarna eniga om: Makten i Sverige har förskjutits från de gamla, numera döende folkrörelserna till en politisk elit. Medborgarna har allt sämre insyn i beslutsprocesserna.” Som gammal statsvetare tänker jag att det låter illa, mycket illa, håller du inte med? Till situationen anser jag att vi bör addera den extrema populism som florerar i denna fake news-era eller ”postsanningssamhället” som den benämns i ovan nämnda bok, och att många av oss numera sitter relativt isolerade hemma, utan att träffa andra människor, öga mot öga. Det är inte bra med isolering. Vi behöver mötas. Men innebär det att det är en ”rädslans tid” som antyds i boktiteln och behöver det vara så?

Det finns kritik mot ”Folkstyret i rädslans tid” – vad tillför den samtalet? frågar sig Erik Cardelius i kulturtidskriften Alba. Dock framkommer intressanta och för mig hisnande fakta kring antalet som numera engagerar sig partipolitiskt i Sverige. ”Från över 1,5 miljoner partimedlemmar 1979 är vi nu nere i drygt 262 000 personer, alltså långt över ett miljontapp”, berättar Cardelius. Det här måste jag kolla upp tänker jag och finner att en bidragande orsak till minskningen gäller då LO upphörde med sin kollektivanslutning av sina medlemmar till Socialdemokraterna. Minskningen stannade dock inte av där och då utan har stadigt fortsatt neråt klarlägger en av forskarna bakom 2014 års Demokratiutredning, Ann-Kristin Kölln, som visar att medlemsantalet har halverats sedan 90-talet. Inte undra på att det kan uppkomma känslor av alienation med vad politik egentligen är och vad politiker kan tänkas syssla med. Är det ens någon som känner en politiker längre?

En motvikt till ovan sagda framkommer dock i eurobarometern (Standard Eurobarometer 92, nationell rapport Sverige, 2019) där man årligen frågar befolkningen om demokrati och resultaten visar att ”åtta av tio (79%) svenskar i stort sett är nöjda med hur demokratin fungerar i Sverige.” Det kan jämföras med EU-snittet som ligger på 54% enligt undersökningen. Så om svensken i gemen är ganska nöjd med demokratin i landet, vem är det då som egentligen är så missnöjd och varför?

”åtta av tio (79%) svenskar i stort sett är nöjda med hur demokratin fungerar i Sverige.”

Jag tänker tillbaka på anledningen till varför jag själv engagerade mig politiskt och det var just en rädsla för den extrema populism som vid den tiden poppade upp. Jag satt och skrev på min kandidatuppsats i statsvetenskap om svenska politiska extrempartier och läste i samband med det väldigt mycket obehagligt som spreds på nätet. Det har skrivits spaltkilometer om utanförskap och polarisering i dagens samhälle och att det finns ett stort missnöje därute. Men jag anser inte att lösningen på samhällsproblemen är att knyta handen i fickan, svära vid köksbordet, anonymt utgjuta sin ilska på sociala medier eller att nära en allmän misstro mot politiker/media/myndigheter och alla som ”bestämmer” över något. Inte heller kommer egenhändigt hopsnickrade världsbilder, så kallade konspirationsteorier om ”de andra” eller att inte orka ta reda på fakta, att hjälpa. Det finns till och med folk som går omkring med ilskna triggertankar om att kommunen skulle vara ”ond” och sedan agerar på det (”Lev mer, tänk mindre” av Pia Callesen, 2019). Jag häpnar! Det här leder ingen vart.

Får jag nu påminna om inledningen med ”döende folkrörelser” och medborgare som saknar insyn i politiska beslut? Kanske anar du redan vart jag vill komma, och det stämmer, mitt bästa råd till dig som tycker att du skulle vilja veta mer är att ta en titt i spegeln och allvarligt fundera på var du själv hör hemma politiskt. Hur många gör det idag? Så som det politiska systemet är utformat är det genom att vara medlem i ett parti som du kan ta reda på vad som diskuteras och själv delta i det politiska samtalet. Låt inte politiken, som angår oss alla, tillhöra en politisk så kallad ”elit” utan gå med i ett parti och ta reda på hur samhället fungerar. Du behöver inte ta på dig ett uppdrag, om du inte vill det, utan bara lyssna och prata om det som pågår i samhället. Det finns dessutom ingen ”elit” här i Vaxholm, utan bara engagerade Vaxholmsbor, och det finns plats för fler. Lindvall & Wästberg påstod i sin bok att det är allt fler yrkespolitiker, vilket kan så vara, men det gäller inte för Vaxholm. I Vaxholms stad finns det endast en heltidspolitiker.

Men du kanske tillhör dem som är ganska nöjda med hur det fungerar, ja då behöver du inte göra något annat än att informera dig inför valdagarna. Det finns andra positiva sätt att engagera sig i sitt lokalsamhälle. Finns det inget etablerat parti som du sympatiserar med? Då finns alltid möjligheten att starta ett eget parti.

En statsvetenskaplig klassiker är ”Den ensamma bowlaren” av Robert Putnam som tydligt visar att samhällen som har många föreningar, nätverk och goda relationer mellan medborgarna hålls samman av ett socialt kitt som gör att dessa samhällen är mer välmående, trivsamma och företagsamma än samhällen som saknar detta. Jag hävdar att Vaxholm tillhör det först nämnda och att här finns det sociala kittet (det kan förstås alltid öka eller minska) och därför har goda chanser att även i framtiden kunna möta olika typer av rädslor, hot och kriser, tillsammans. Men en hel del hänger på dig och var du väljer att lägga din tid och ditt engagemang. Ska du bidra till att öka eller minska det sociala kittet? Välj noga, för ditt val påverkar den här balansen.

" Samhällen som har många föreningar, nätverk och goda relationer mellan medborgarna hålls samman av ett socialt kitt"

Min egen rädsla för den ökande extrema populismen fick mig att söka medlemskap i Centerpartiet och det har jag inte ångrat en dag! Med min text vill jag uppmuntra dig att tänka till. Den är inte avsedd att förringa behovet av att vitalisera demokratin. Alla gamla system kan behöva ses över med tiden. En svensk statsvetare, Bo Rothstein, har uttalat idéer kring separata valdagar för kommun-, region- och riksdagsvalen, för att på så sätt öka medborgarnas engagemang och kunna lyfta fram frågor som är aktuella lokalt, men inte nationellt, och vice versa (utsaga från deltagare vid konferens där Rothstein medverkade i mars, 2021). Det finns även tankar på sänkt ålder för deltagande vid val, vilket har förts fram i bland annat demokratiutredningen. Detta är intressanta tankar, men det får bli en annan text. Kom nu ihåg att fundera över dina val – hur ska du spendera din vakna tid – dina val påverkar oss alla!

Av: Pia Vallgårda, fritidspolitiker (C)


Tryckta källor:

Putnam, Robert (2000), ”Den ensamma bowlaren”. Stockholm: SNS Förlag.
Lindvall, Daniel och Wästberg, Olle (2017), ”Folkstyret i rädslans tid”. Fri Tanke Förlag.
Callesen, Pia (2019), ”Lev mer, tänk mindre”. Norstedts förlag.

Internet källor:

”Det sjunkande antalet partimedlemskap och demokratin”, Ann-Kristin Kölln, 2015. Finns tillgänglig på: https://demokratiutredningen.files.wordpress.com/2015/04/kc3b6lln-sjunkande-partimedlemskap-och-demokratin-version-slutversion.pdf. Nedladdad: 2021-03-12.

Standard Eurobarometer 92, nationell rapport Sverige ”Allmänna opinionen i europeiska unionen”, s.12, 2019, finns tillgänglig på: (https://ec.europa.eu/commfrontoffice/publicopinionmobile/index.cfm/Survey/getSurveyDetail/surveyKy/2255). Nedladdad 2021-03-10.

”Gedigen analys av den auktoritära populismen”, Erik Cardelius, tidskriften Alba, 2018-03-07, finns tillgänglig på: (https://www.alba.nu/sidor/32682). Nedladdad 2021-03-10.

Bli medlem i Centerpartiet

Om alla som röstar på Centerpartiet rekryterar en person till, får vi dubbelt så mycket att säga till om i svensk politik. Om vi hjälps åt behövs det inte mycket för att öka vårt inflytande med 100 procent.