Därför måste kulturen vara fri från politisk styrning!
Att kulturen ska tillåtas verka fritt, utan risk för politisk styrning av det konstnärliga innehållet, har länge varit en viktig princip i den svenska kulturpolitiken. Men idealet utmanas ständigt, både från vänster och höger.
Debattartikel i SvD "SD bedriver politisk kulturkamp"
Replik i SvD "Självklart finns svensk kultur SD"
Ibland hör vi politiker prata om kultursatsningar som främjar exempelvis integration eller jämställdhet. Ett politiskt syfte helt enkelt. Vissa partier verkar tycka att kultur har ett högre värde om den främjar någon form av samhällsinriktning. Centerpartiets utgångspunkt i kulturpolitiken är tvärtom att stoppa politiska önskemål. Kultur skapas bäst av människor själva, fria från politisk påverkan.
Rapporten Så fri är konsten från Myndigheten för kulturanalys visar att politiken de senaste åren har klivit över gränser som påverkar den konstnärliga friheten negativt.
Orsaken är framför allt en regering som genom kulturpolitiken försökt öka människors medvetenhet kring vissa frågor. Bidragssökande till Kulturrådet ombeds till exempel beskriva om och hur de tänkt integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sin verksamhet. Det leder till att konstnärer och kulturskapare anpassar det konstnärliga innehållet i jakten på bidrag.
"Mitt uppdrag är att minimera risken att kulturen ges rollen att främja de värderingar som gäller för dagen. Politikens roll är att möjliggöra kultur, men vi ska hålla tassarna borta från innehållet."
– Precis som utredningen ser jag att kommunerna har särskilt svårt att följa principen om armlängds avstånd. Mitt uppdrag är att minimera risken att kulturen ges rollen att främja de värderingar som gäller för dagen. Politikens roll är att möjliggöra kultur, men vi ska hålla tassarna borta från innehållet, säger kulturborgarråd Jonas Naddebo
Utredningen föreslår att kommuner i större utsträckning använder sig av externa referenspersoner i bedömningsprocesser samt ser över möjligheterna att öka inslagen av ickepolitisk representation i kulturinstitutioners styrelser.
– En inriktning vi redan jobbar efter i Stockholm men vi kan göra mer och jag tycker det är bra förslag, säger Jonas Naddebo.
Ett parti som aktivt vill använda kulturen för politiska syften är Sverigedemokraterna. Deras kulturbudget andas inte oväntat nationalism och blottar en instrumentell syn på kulturpolitiken. Kulturnämnden föreslås ”bejaka kulturprojekt med fokus på svensk kultur, normer och värderingar”.
– Nyligen svarade jag på en SD-motion om att ”överordna svensk kultur vid tilldelning av kulturstöd”. Jag tror det vore en farlig väg att gå. Förslaget skulle med stor sannolikhet göda en exkluderande utveckling och blunda för hur Stockholm ser ut idag där stadens kulturliv utgör ett myller av olika yttringar och innehåll, säger Jonas Naddebo.
På andra kanten finns Feministiskt initiativ. Å ena sidan vill de att ”konsten ska vara fri”, men å andra sidan ska Kulturnämnden motverka ”de segregerande maktstrukturer som kan bygga exkluderande och homogena rum och (åter)skapa diskriminering och marginalisering”. Följdfrågan blir hur Kulturnämnden ska göra det. Oavsett svaret är Feministiskt initiativs utgångspunkt att kulturpolitiken ska utformas och användas för ett politiskt syfte.
– Allt offentligt stöd som går till kulturlivet ska ledas av principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturskapare. Detta är viktigt i en tid när krafter vill ställa upp ramar och villkor för konsten och det fria ordet. Då ska Stockholms kulturpolitik värna yttrandefriheten och de demokratiska friheter som människor runt om i världen kämpar och dör för, säger Jonas Naddebo.