Centerpartiet lokalt

Ett år sedan terrorattacken på Drottninggatan

Jag minns hur skräcken tog tag i mig. Var befann sig alla dem som jag älskar? Vilka av mina vänner och medarbetare hade bestämt sig för att inleda helgen med en promenad längs en av huvudstadens mest pulserande gator?

Jag befann mig i en bil på väg hem till min familj när det första meddelandet om terrorattacken nådde mig. Idag är det precis ett år sedan. Du minns säkert också var du befann dig. Hur du precis som jag med bultande hjärta försökte nå dina nära och kära för att höra att de befann sig i säkerhet. Jag hade tur. Jag befann mig inte på platsen och alla jag hörde av mig till svarade.

Men för precis ett år sedan var det också ett antal av våra medmänniskor som inte besvarade de där samtalen från sina vänner och familjemedlemmar. På en plats som vanligen sjuder av liv trasades de sönder av den vidrigaste av ondska. Inga fler födelsedagskalas med tårta och lekar. Inga fler resor till nya, spännande platser. Inga fler godnattkramar. Ingen mer vänskap. Inget mer liv.

Ebba Åkerlund
Lena Wahlberg
Maïlys Dereymaeker
Chris Bevington
Marie Kide

Människor som lämnade efter sig föräldrar, barn och livskamrater. De var inte anonyma. De betydde så mycket för så många. Att höra deras anhöriga berätta om sin bottenlösa sorg och saknad griper tag i hela mig. En sådan fruktansvärd orättvisa.

Men, också sådan fruktansvärd ondska. Terrorismen är ett ogräs i vårt samhälle som göds av vidriga idéer och manifesterar sig i mord och våld. Likt annan grov brottslighet ska den ryckas upp med rötterna. Rättsstaten ska svara med hela sin kraft.

Under detta år har vi från politiskt håll i brett samförstånd stärkt samhällets motståndskraft mot terrorismen. Vi har slutit en överenskommelse där vi stryper offentliga bidrag till extremistiska organisationer, utvidgat kriminaliseringen av samröre med terrororganisationer, stärkt samarbetet mellan Säkerhetspolisen och Migrationsverket, och skärpt kontrollen av personer som bedöms utgöra säkerhetshot. Men mer behöver göras. Ytterligare resurser, inte minst till Polisen och Säkerhetspolisen behövs. Vi måste göra mer.

Men vi behöver också tydligare och tidigare bekämpa de värderingar som ligger till grund för terrorismen. Det är inte spontana infall utan radikaliseringen har systematiskt tagit över dessa människor. Extremismen ska inte ha någon plats i vårt samhälle. Här måste vi agera resolut.

Det är bara när vi på riktigt inser att hotet från terrorismen är på allvar som terrorn kan bekämpas med full styrka. Men vi klarar inte av det om vi är fyllda av rädsla. För mig är det viktigt att säga att även jag var rädd den dagen och att jag också känner oro för om det kommer ske nya attacker. Precis som många kände den dagen och känner fortfarande. Men jag vill också fortsätta tro att vi i de mörkaste av stunder ska söka det som är terrorismens motsats. Gemenskapen. Ljuset. Framtidstron. Ska vi kunna bekämpa terrorismen kan vi inte vara rädda, men vi måste vara vaksamma. Vi måste vara toleranta, men inte vara naiva.

Jag minns så väl en bild av när två poliser utan att tveka sprang rakt mot attentatsplatsen. Rakt in i kaoset. För vår skull. Jag minns hur en tungt beväpnad polis hjälpte en äldre dam över gatan. Hur ambulanspersonal både la förband och torkade tårar. Jag minns hur Stockholmarna öppnade sina hem för de som behövde en plats att sova. Jag minns hur hela Sverige pratade med varandra, lyssnade och gav stöd. Vårt samhälle var starkt den dagen och jag lovar er att fortsätta jobba för att vi ska fortsätta vara starka. För det är det som är Sverige. Det är det som är vi.

Inga ord eller minnesstunder kan någonsin få tillbaka de som togs ifrån oss. Det sår som attacken rev upp i vårt samhälle kommer aldrig helt att läka. Människorna som vi förlorade kommer inte tillbaka.

På hemsidan för Ebbas minnesfond kan man läsa hur hennes klasskompisar beskriver henne.

”Jag har ett väldigt starkt minne av Ebba. Det är att hon var väldigt självsäker och hon stod upp för det hon trodde på och det hon tyckte var rätt. De flesta brukar göra som alla andra, och välja det som alla andra valde, men hon gick sin egen väg och valde det hon tyckte var rätt.”

Att stå för det man tror på och det man tycker är rätt. Vi ska fortsätta stå för det vi tror på och det vi tycker är rätt. Den här dagen är inte terrorismens dag. Den är Ebbas, Lenas, Maïlys, Chris och Maries.

Vi ska aldrig glömma er. Vårt samhälle går fortsatt med rak rygg, men med djup sorg i hjärtat.

Annie Lööf