Människor vill vanligtvis bestämma själva i sina liv och låter sig övertygas mer av det de säger till sig själva än det någon annan försöker övertala dem till. Det lilla barnet som sätter sig på tvären och säger ”kan själv” (när den stressade föräldern försöker skynda på med morgonens påklädning för att hinna i tid till förskolan), gör det för att understryka sin autonomi och för att visa att ”det här kontrollerar bara jag”. Det är ett sätt att växa som människa och är ett beteende och tankesätt vi bär med oss genom hela livet, långt efter barndomens ”kan själv”-stunder.

Jag är specialist i allmänmedicin och jobbar som distriktsläkare i primärvården i Falun. Jag undervisar också sjukvårdspersonal i samtalsmetodiken ”Motiverande samtal”

Inom sjukvården har vi som personal ofta höga ambitioner för våra patienter. Vi vill deras bästa, identifierar ett problem och ställer diagnos. Vi har ofta en välmenande reflex att vilja säga åt patienterna hur de skall göra för att leva hälsosamt, behandla ett sjukdomssymptom eller tillfriskna från en åkomma:

”Sluta rök!”

”Gör de här sjukgymnastiska övningarna morgon och kväll!”

”Tag den här medicinen varje dag resten av livet!”

Enkelt och riktigt, kan tyckas – så varför gör då patienterna inte som vi säger i högre utsträckning?

Det för oss åter till ”kan själv”. Människor behöver känna sig involverade i beslut kring sådant som gäller dem själva; att uppleva en hög grad av autonomi och få vara experter på sina egna liv: ”Vad vet jag redan om detta; vad har jag testat; vad funkar för mig; vilka förändringar kan jag tänka mig att göra; vilken uppföljning och stöd skulle vara hjälpsamt för mig?”

Motiverande samtal (på engelska ”Motivational Interviewing”) är ett effektivt och evidensbaserat sätt att föra dessa samtal som hjälper individen i frågor kring förändring.

Genom ett förhållningsssätt baserat på

- ett samarbete mellan två experter (personalen på det medicinska och patienten på sitt liv)

- en strävan att framkalla patientens egna tankar, idéer, motivationsfaktorer och önskningar

- respekt för patientens autonomi och beslutskapacitet samt acceptans för hens värde som människa (oavsett behandlingsresultat eller följsamhet till ordinationer)

- medkänsla (att se patientens oro/ lidande och aktivt arbeta för att hjälpa till att minska detta)

Det handlar om att se styrkorna i en individ och inte minst att hjälpa individen att se de styrkorna i sig själv samt att använda dem för att ta nästa steg på vägen till hälsa och välmående. Det gäller att identifiera och bekräfta patientens kunskaper, inneboende krafter, erfarenheter och möjligheter samt till dessa lägga vårdens perspektiv med råd, stödfunktioner och behandlingsmöjligheter och på så sätt hitta en gemensam väg framåt.

Det handlar alltså mindre om att säga ”jag har vad du behöver” och mer om att förmedla ”du har vad du behöver – och tillsammans ska vi finna det”; att vara två experter som jobbar tillsammans, med ett gemensamt mål: patientens hälsa.

Som vårdgivare måste man ibland tydligt betona de ramar och begränsningar som finns: man kan inte ge vilka mediciner eller göra vilka undersökningar som helst, utlova orealistiska framgångar med behandlingar etc. Framför allt kan inte vården ta fullt ansvar för patientens välmående, utan individen måste själv göra en övervägande del av jobbet: äta medicinerna, göra den sjukgymnastiska träningen, lägga om kostvanor, dra ner på cigaretterna etc. Det arbetet kan inte utföras av någon annan än patienten själv. I det ligger ett ansvar som förvisso kan upplevas som betungande och samtidigt utgöra en kraft i vetskapen om att när jag som patient klarar det så beror det på att jag dels fått bra hjälp av sjukvården, men framför allt på en sak: att jag ”kan själv”!

För sådan är ju människan, såväl i vården som i livet i stort: vi vill bestämma själva och göra saker på vårt sätt. Och när det ibland inte räcker tar vi hjälp av någon annan som kan stötta oss att växa till en annan (och kanske lite bättre) version av oss själva.

/Mats Hogmark (C)