Sverige är ett land med en lång lantbrukstradition. Idag finns det drygt 50 000 jordbruksföretag i Sverige och därtill 300 000 enskilda skogsägare. Lant- och vattenbruket sysselsätter 260 000 personer. De gröna näringarna står dessutom för 10-12% av vårt lands exportvärde. Lantbruket har en nyckelroll i den gröna omställningen och för vår råvaru- och livsmedelsförsörjning vilket gör att branschen ständigt kräver högsta politiska prioritet.

Regeringen påtalar ofta att de ska värna svenskt lantbruk och inför förra valet rades en hel drös med löften upp. Flera av dessa löften förutsätter ett starkt ägande och rådighet över den mark brukaren förfogar över. Vi misstror inte regeringens intentioner men med bara månader kvar till nästa val undrar vi hur det egentligen kommer gå med vad som utlovats.

I regeringsformens 2 kapitel 15§ står att var och ens egendom är tryggad och att man inte ska behöva avstå den utom när det krävs för att ”tillgodose allmänna angelägna intressen”. Vidare följer att om man tvingas avstå marken eller utstå inskränkningar i brukandet ska man få full ersättning för förlusten. Hur är det då med den saken nu?

Regeringen har nyligen föreslagit skogsägaren en ersättning för intrång i artskyddsärenden. Den är bestämd till 125% av fastighetens värdeminskning. Det är ett steg i rätt riktning men varför inte göra jobbet ordentligt när tillfället så gavs? Av den summa en markägare nu har rätt till blir det inte mycket kvar efter att skatt har dragits av. Av resterande belopp blir det inte heller mycket kvar om man räknar ut det på den långa tid som intrånget gäller. I skrivande stund anger också Svenska kraftnät i sin nätutvecklingsplan att 2900 km luftledning behöver byggas ut genom skog och jord. Det innebär att många hektar riskerar att tas i anspråk och många enskilda markägare kommer förlora stora värden till priset av att man låter det allmänna få sitt. Inte heller här har regeringen och SD insett allvaret.

Vi vill driva en politik som strävar efter att de statliga och långvariga ingripandena blir färre. Om ett intrång av t.ex artskäl är nödvändiga ska ett skydd av mark bygga på just avtal och överenskommelser som också kan utvärderas med jämna mellanrum ifall grunderna för artskyddet förändras. För denna idé finns det stöd i den framtagna skogsutredningen. Gällande ersättningen bör den också vara mycket högre än idag samt bygga på årliga indexuppräknade inbetalningar som följer fastigheten även om den byter ägare. Detta kommer såklart kosta staten mer pengar men blir också något som med all säkerhet gör att staten skapar färre rådighetsinskränkningar för den enskilde. Likaså kan en rättvis ersättning bidra till att mer marksnål teknik används när infrastruktur byggs.

Regeringen och SD har haft hög svansföring kring just de gröna näringarna och äganderätten. När mandatperioden nu lider mot sitt slut kan vi konstatera att små steg tagits kring ersättning för artskyddet och i en grundlagskommitté. För kraftledningsutbyggnad hålls en utredning fortsättningsvis gömd på näringsdepartementet. Varför kan man undra.

För att få in en yngre generation in i lantbruket måste spelreglerna vara solklara för att någon ska våga investera. Regeringens arbete har inte varit tillräckligt. Ett omtag i frågan om äganderätt och ersättningar kommer skapa bättre förutsättningar för lantbruket. Det som krävs är en äganderätt - på riktigt!