NYHET
Vem vågar leva som bonde?
Sju bakslag ska komma innan det är vår sägs det enligt gamla bondepraktikan. Frågan är när man ska börja räkna? Oavsett är min egen bedömning att våren är tillräckligt kommen för att det ska vara hög tid att börja förodla allt från tomater till lök och basilika inför årets säsong. För många är det också en självklarhet att lägga sättpotatisen på förgroning. Så även för mig, även om det är med skräckblandad förtjusning efter förra årets avslutning på säsongen.
Missförstå mig rätt, jag har alla förutsättningar att lyckas: jag har plats att förgro, jag har bra tillgång till gödsel, jag har tid att planera, jag har införskaffat sättpotatis, jag har till och med fått ett nytt potatisland att odla i. Och det är nu vi börjar närma oss det skräckblandade i tillvaron. Det nya landet togs upp helt ofrivilligt av ett koppel vildsvin i slutet på förra året. Inte nog med att de grävde upp gräsmattan knädjupt, perfekt för potatisodling, nej, även potatisen jag lämnat i landet för att grävas upp precis innan frosten rök all världens väg. Uppgrävd och tuggad på.
Jag lyckades rädda en korg eller två innan väder, vind och andra djur gått allt för hårt åt mina kära knölar men det var ett hårt slag mot mitt självförtroende och min odlarglädje. Alla timmar, all planering, allt slit upplöjt över en natt. Nu vet jag inte riktigt om jag vågar satsa lika hårt på att lyckas eftersom risken att misslyckas också finns där så mycket tydligare. Grisarna kommer säkert tillbaka.
”Det är bara att stängsla in landen med elstängsel” tänker ni. Jo det kan förvisso vara sant. Men för mig är det också på något sätt att minska min egen frihet. Att stängsla in mig själv lika mycket som potatisen. Det inkräktar liksom på det jag sätter värde på, nämligen att få bo här på landet och bestämma som jag vill i min trädgård. Stängslet är liksom att anpassa sig till någon annan.
Potatisodling för eget och andras bruk var lite av en självklarhet för både mina far- och morföräldrar som var bönder hela sina liv. Jag har ett arv att förvalta. Jag minns särskilt att min farfar la stor vikt vid att ta hand om potatisen. Odla särskilda sorter, märka ut namnen på skyltar, rensa och förädla. Självklart sparade han också lite av förra årets skörd för att sätta kommande år.
Det hände väl att några sparade potatisar kanske inte var så noga sorterade trots allt. Det brukade varje år resultera i den lite kortare raden med sorten som märktes ut med namnet ”Horromhej”. Från mycket lokal dialekt kan den nog bäst översättas med ”lite av varje som jag inte riktigt vet vad det är för något”. Vad jag minns lyckades han alltid bra med odlingarna. På den tiden hade inte vildsvinen kommit tillbaka.
Oavsett resultatet i min egen odling av potatis så kommer det inte att gå någon nöd på mig eller familjen. Vi kan ju köpa grönt av grannen eller gå till affären. Men jag kan inte låta bli att tänka på våra bönder som faktiskt lever på att jorden avkastar något under säsongen. Potatis, säd, grovfoder till djuren, grönsaker, med mera. De lever också under ytterst stark påverkan av vildsvinen och andra skadedjur. I princip helt utan att staten ersätter skador på mark eller maskiner. Helt orimligt om du frågar mig. Samtidigt är vi helt beroende av att bönderna fortsätter producera och ta riskerna med väder, vind och vildsvin. Utan bonden så stannar Sverige. Men jag undrar verkligen vem som vågar leva som bonde i framtiden?
Risken finns att jag och alla ni andra helt enkelt tvingas att lyckas bättre med potatisen till kommande år, vill vi hamna där?
Gusten Mårtensson, distriktsordförande