En helt vanlig dag nu i sommar gick jag till zoobutiken för att köpa kattmat. På dörren satt flera lappar. För ett ögonblick trodde jag att butiken hade stängt, att det skulle stå ”Tyvärr, butiken har upphört”, men när jag kom närmare såg jag vad det stod:

"Vi ber om respektfullt bemötande. Hot, hat och trakasserier mot vår personal tolereras absolut inte."

Jag blev ställd. Vad är det som händer? Varför behöver en zoobutik, en plats där barn tittar på leksaker till sina husdjur och vuxna frågar om hundmat sätta upp sådana lappar? Jag är inte på något sätt naiv. Jag vet att det förekommer, jag har arbete som är i en utsatt position. Men här, i en sådan omfattning att det krävs denna sorts åtgärder?

Jag frågade mannen i butiken. Svaret kom snabbt: "Ja, vi blir illa behandlade. Jag är man och har jobbat länge, men får ta mycket . Ibland verkar det som att folk tar ut alla sina bekymmer på oss. Det är värst för min unga kvinnliga kollega. Hon får ta emot kommentarer med sexuella undertoner, nedlåtande attityder, rena trakasserier. Det är hennes första jobb! Det borde vara något positivt."

Vad är det som triggar bland kattsand och hundmat?!?

Hur har vi hamnat här?

Det är inte okej. Det är inte normalt. Och det är inget vi ska vänja oss vid.

Det här är inte ett enskilt fall. Hat och hot har blivit vanligare mot butikspersonal, lärare, vårdpersonal och politiker. Ja, tyvärr mot de flesta i samhället.

Som centerpartist tror jag på det lokala, på människors förmåga att ta ansvar och bygga samhällen med tillit och respekt. Men det kräver att vi alla bidrar till ett klimat där människor får vara trygga. Där vi ser varandra som medmänniskor, inte motståndare.

Vi som är politiskt aktiva har ett särskilt ansvar. Vi sätter tonen. Vi kan visa hur man kan debattera utan att bli nedlåtande eller polariserande. När den offentliga debatten präglas av motsatsen, att andra har fel, är farliga eller ska tryckas ner då spiller det över. Det skapar istället ett samhällsklimat där det blir legitimt att behandla andra illa.

Jag har uppfostrat två barn och alltid försökt visa att det är okej att tycka olika. Att kunna lyssna, argumentera och samtidigt respektera andras synpunkter. Det finns sällan ett rätt svar. Därför måste vi kunna samtala, inte för att vinna, utan för att förstå. Och det är okej att vara ledsen eller arg men inte att ta ut det på någon annan. Gör man det krävs ett förlåt.

Jag tror på att ett livskraftigt samhälle byggs av trygghet - att människor vågar gå till jobbet utan rädsla. Det byggs av gemenskap – att vi hör ihop även om vi är olika. Det kräver ansvar – att vi tar ansvar för våra handlingar och förstår att våra ord och handlingar påverkar andra. Och det vilar på respekt – att vi ser människan bakom uniformen eller disken.

Den här krönikan skulle egentligen handla om något annat. Men sedan den där dagen i zoobutiken har lapparna på dörren inte släppt taget om mig. De har väckt uppgivenhet, frustration och ilska. Vad får människor att tro att de har rätt att agera så? Att ta ut sin frustration på barnens lärare, killen som svarar i kundtjänsten. Att sexuellt trakassera en ung kvinna som bara gör sitt jobb?

Jag har inget svar. Det är obegripligt. Men jag vill säga ifrån. För alla dem som blir illa behandlade, förminskade eller hotade i det tysta.

Lapparna borde inte behöva finnas. Men de finns för att vi tappat något på vägen. Ändå tror jag på oss. Vi kan hitta tillbaka. Vi kan alla göra skillnad. Vi kan säga ifrån, sätta gränser och vägra acceptera det som inte är okej. För det är inte okej. Och det är vårt gemensamma ansvar att säga det högt, tydligt och tillsammans.

Nu är det snart 1 år kvar till nästa val. Valrörelsen drar igång. Jag hoppas jag har fel men tyvärr tror jag att det kommer krävas många lappar.

Angelica Karlsson, kommunalråd och riksdagskandidat