Gusten Mårtensson: Klimathaveri av sällan skådad art

I samband med att regeringen presenterar sin budget för nästkommande år står det klart att Sverige kommer att missa samtliga av EUs klimatmål till 2030. Det handlar bl.a. om målen för utsläpp inom sektorerna transporter och jordbruk. Det övergripande målet är att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser 2045 vilket nu också verkar gå åt skogen. De åtgärder som tidigare vidtagits av regeringen och som ökat utsläppen radikalt sista åren

Leder alltså till vad som inte kan kallas annat än ett rejält klimathaveri.

Jag vet inte vad som irriterar mig mest, att vi som land just nu inte bidrar tillräckligt aktivt till att faktiskt ge våra barn chansen att leva i en värld med vettigt klimat, eller att de ansvariga politikerna i regeringspartierna verkar ta det hela med en axelryckning. Nyheten om de saboterade klimatmålen kommer samma vecka som energisamtal mellan Tidö-partierna och (S) också havererar. Enligt uppgifter beror det på omöjligheten om att komma överens om hur fossilfri elproduktion ska utvecklas. Bland annat har det handlat om oenighet kring havsbaserad vindkraft som kan producera förnyelsebar energi relativt nära i tid där Tidö- partierna nyligen gjort det dyrare och svårare att bygga nytt.

Suck.

Jag brukar vara optimist och tro på framtiden men den gångna veckan måste jag erkänna att det har varit svårt för mig att se ljuset i mörkret. Det börjar snart kännas som att det kommer att krävas någon slags klimatmirakel om vi inte ska sabotera planeten riktigt ordentligt.

Kanske har ungdomarna redan konstaterat detta.

Nyligen rapporterades det nämligen om siffror från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som undersöker ungdomars (16-29 år) inställning till olika frågor om hälsa, fritid och framtid. Det visar sig att bara 36 procent har en optimistisk syn på framtiden för Sverige. Samtidigt har 68 procent trots allt en optimistisk syn på sin egen framtid och tror att det kommer att bli bättre framöver.

Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder. Svenska kyrkan har exempelvis kämpat med medlemstalen under en period. För mig är det glädjande att MUCF:s rapport faktiskt också visar att andelen unga som är troende har ökat jämfört med 2018, från 17 procent till 21 procent. Fortfarande anger en majoritet att man inte är troende alls, men trenden ändå kanske håller på att vända? Sveriges Radio rapporterade i samband med starten på kyrkovalet 8 september att fler unga (tonåringar) går med i Svenska kyrkan, fler konfirmerar sig. Kyrkan är en plats som kan ge stabilitet och stadig grund i tider av oro i omvärlden, vid funderingar kring just klimatkrisen, eller kanske om man riskerar psykisk ohälsa.

Religionen och tron, oavsett hur tron ter sig från person till person, kan trots allt erbjuda någon slags grundtrygghet i tillvaron. En mening, om man så vill, och inte minst en gemenskap som kan öka tilliten och tilltron till andra och kanske också till framtiden.

Kan det finnas ett samband mellan att de som söker sig till Svenska kyrkan ökar samtidigt som nyheterna om klimatkrisen och andra kriser och krig i omvärlden blir värre och värre?

Kyrkovalet har i skrivande stund precis avslutats och jag har ännu ingen statistik för utgången i valet eller valdeltagandet. Jag blir dock inte förvånad om engagemanget i församlingar och kyrkor runt om i landet kommer att öka framöver. Det behövs något att tro på.

Vad får dig att tro?

Gusten Mårtensson, distriktsordförande