I dagarna har jag, som så många andra, börjat gå på gymmet igen. För tredje året i rad ger jag det en chans. Kommer jag gå dit mer än två gånger i år? Kanske är det nu det händer. Att jag behöver det är det ingen tvekan om. Vikten har smugit sig upp, antagligen tack vare klimakteriet, och byxorna sitter lite väl tajt och jag vill inte köpa nya.

Jag har gjort det klassiska: skyllt på att jag inte har tid, att jobbet är oregelbundet, att livet helt enkelt inte går ihop med träning. De tankarna dök upp även nu. Och för ett ögonblick tänkte jag: kanske skulle jag bara ta Ozempic? Det har jag hört att det är väldigt effektivt och så man gör nu. Även om det inte handlar om diagnostiserad övervikt och medicinskt grundat. Snabbt, enkelt, problemet löst. Jag blir smalare och snyggare.

Löser det verkligen mina grundproblem? Ja, ett – men kanske inte det viktigaste. Jag behöver träna för att bli starkare, förebygga att jag slipper ringa ambulans för ryggen krampar i ryggskott och med det tempo jag lever i, få den där pausen som gör att jag mår bra på riktigt. En quickfix med medicinering ger mig nog inte det. För några fungerar det säkert bra, och det har jag full respekt för. Alla är vi olika. Men den här jakten på snabba lösningar är tyvärr vanlig. Många gånger drivna av en norm som inte är verklighet för de flesta.

Förra veckan snurrade en nyhet på radion om unga kvinnor som söker vård för att kirurgiskt ”snygga till” anus. Inte för att det skapar faktiska problem utan för utseendets skull. Ingrepp som dessutom gav otrevliga konsekvenser vid läkning. Vad är ens ett perfekt anus? Tjejjourer får frågor som: ”Måste man ha strypsex?” Det skapas bilder av att vanligt förekommande saker är ovanliga eller avvikande och det skapas bilder av att det ovanliga är något alla göra. Influencers visar upp perfekta bilder av liv i glamour och unga mår dåligt och tror att utseende och livet ska vara på ett sådant sätt.

Är detta ett problem? Jag tror faktiskt det. Yttre faktorer som bland annat olika medier, nyheter och sociala medier, matar oss dagligen med bilder av perfektion och sådant som är till för att ge klick. Vi jämför oss med filter och vinklar som inte ens är verklighet. Och när vi ser dessa ideal, är det lätt att tro att lyckan ligger i att förändra oss själva och det gärna snabbt. Problemet är att vi inte alltid vill eller orkar göra jobbet som krävs för verklig, hållbar förändring.

Att komma åt det är inte heller en quickfix. Ett steg på väg borde vara att betydligt mer och oftare visa och prata om vad som faktiskt är det som är vardag och vanligast för de allra flesta av oss. Även om det inte är det som ger flest klick eller visningar. Är jag så annorlunda egentligen? För vem och varför vill jag förändra mig? Är det verkligen för min egen skulle eller för någon annans? För de allra flesta av oss är livet ganska vanligt. Och det är okej. Det är där den äkta och mer hållbara lyckan finns inte i quickfixen, inte i jakten på perfektion, utan i att acceptera att vi duger som vi är.

Angelica Karlsson, kommunalråd Lessebo kommun och #2 riksdagskandidat