Den senaste tiden har Centerpartiet kallats vattenmelon, grön på utsidan och röd på insidan. På sociala medier har många svarat med humor och påmint om att vattenmeloner faktiskt är både uppskattade och nyttiga. Men bakom skämten finns en mer intressant fråga. Varför handlar så mycket av valrörelsen om etiketter istället för om Sveriges framtid?

Under de senaste veckorna har företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ifrågasatt Centerpartiets vägval. Resonemangen handlar ofta om skatter, företagande och marknadsekonomi. Eftersom Centerpartiet delar många av dessa värderingar borde vi, enligt deras logik, självklart välja samma regeringsalternativ.

Jag har förståelse för att många väljare ställer frågor kring vilket inflytande Vänsterpartiet kan få i ett regeringsalternativ där Magdalena Andersson är statsminister. Det är en rimlig fråga. Men av samma skäl behöver Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna förklara vilket inflytande Sverigedemokraterna ska ha i deras regeringsalternativ.

För mig är det dock inte där den viktigaste skiljelinjen går.

Det som avgör mina politiska vägval är inte vilket block som samlar flest partier. Det är vilken samhällsutveckling som följer av den politik som förs.

När människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv i Sverige riskerar utvisning på grund av administrativa misstag, när klimatfrågan allt oftare hamnar i skymundan och när debatten kretsar mer kring kontroll än möjligheter, då handlar det inte längre om höger eller vänster. Då handlar det om vilken människosyn som ska prägla samhällsutvecklingen.

Jag tror på ett Sverige där människor ges möjlighet att vara medskapare istället för åskådare. Där företagare, föreningsliv och lokala gemenskaper får växa sig starka. Där fler beslut fattas nära människor och där tillit ses som en styrka, inte som naivitet.

Statsminister Ulf Kristersson talar ofta om att Sverige behöver hålla kursen. Men innan man bestämmer sig för att fortsätta i samma riktning måste man också ställa frågan vart kursen leder. Om människor upplever att samhället allt oftare präglas av misstro, polarisering och ökade motsättningar är det rimligt att diskutera om kursen verkligen är rätt.

Det är kanske också därför allt fler väljare söker alternativ. Inte därför att de vill ha mer konflikt, utan därför att de efterfrågar en annan riktning.

Samtidigt blir den politiska kritiken något motsägelsefull. I Region Kronoberg valde Moderaterna och Socialdemokraterna att tillsammans bilda den styrande majoriteten. Jag har till viss del respekt för det beslutet. Men har just därför svårt att förstå varför samma princip plötsligt beskrivs som ett problem i rikspolitiken.

När M, KD och L nu gör Sverigedemokraterna till en permanent del av sitt regeringsalternativ måste även Centerpartiet göra en analys av hur vi bäst kan driva våra värderingar och bidra till den samhällsutveckling vi tror på.

För mig handlar politik ytterst inte om färger, etiketter eller block. Det handlar om riktning.

Jag vill se ett Sverige där fler människor känner att de behövs. Där fler får möjlighet att påverka sin vardag. Där företagande, civilsamhälle och offentliga verksamheter tillsammans bygger starkare lokala gemenskaper. Där tilliten stärks istället för att urholkas.

Ett Sverige där människor är medskapare istället för åskådare.

Det är den framtidsvision som avgör mina politiska vägval och inte färgen på någon vattenmelon.

Mattias Andersson, Centerpartiet

1:a namn riksdagslistan Kronoberg