Marken är täckt av äpplen. De är fullt ätbara, vackra och mogna. Men de flesta kommer att ligga kvar tills de ruttnar.

Ungefär 90 procent av frukten från våra egna trädgårdar används aldrig, samtidigt som långtradare rullar in med importerade äpplen från andra sidan Europa.
Tyvärr är det inte bara i våra trädgårdar som maten förblir orörd. I våra svenska skogar är blåbärs- och lingonrisen fulla av miljoner ton bär varje sommar, men tyvärr plockas bara en bråkdel av det. Resten försvinner tillbaka till naturen, medan vi importerar sylt, juice och frysta bär.
För mig är det ofattbart. Hur kan vi låta bären ruttna i skogen samtidigt som vi betalar för importerad sylt? Varför ser vi inte dessa bär som en självklar del av vår livsmedelsberedskap?

Svenska äpplen och skogsbär är bara två exempel på ett större problem. På våra gårdar tas det mesta tillvara, men potentialen är långt ifrån fullt utnyttjad. Jag vet att bönderna har både viljan och förmågan att producera mer, men hindras av låga ersättningar, höga kostnader och osäkra villkor. Det betyder att vi inte använder den kapacitet vi faktiskt har. Med andra ord har vi verktygen och resurserna, men väljer att inte använda dem när de verkligen behövs. För mig är det en onödig risk för vår beredskap och trygghet.

Vi behöver vara mer långsiktiga, värdera och ta tillvara något av det mest värdefulla vi har: möjligheten att producera mat som vi är beroende av för att överleva. Det känns som en förlust av både förnuft och ansvar att göra något annat.
Det svenska lantbruket går just nu igenom en av sina tuffaste perioder på länge. Priserna på diesel, el, foder och gödsel har skjutit i höjden. Vädret pendlar mellan översvämningar och torka. Samtidigt säljer lantbrukarna mjölk, kött och spannmål till priser som knappt täcker kostnaderna. Det är ett ohållbart läge för de som bokstavligen arbetar för att hålla oss mätta.
Mitt i detta kommer rapporter om att Sverige bara är självförsörjande till ungefär 50 procent. Resten är import. Det innebär att varje störning i den globala handeln snabbt kan slå mot vår matförsörjning. Det, om något är ett verkligt problem, här och nu.
Tänk om vi började fylla det tomrummet med det som redan växer här: frukt, bär, potatis, spannmål. Då skulle vi stå tryggare oavsett vad som händer i världen!
Anna-Karin Hatt, Centerpartiets nya partiledare sa nyligen något som borde eka genom hela den politiska debatten: "Finns inte livsmedel i fredstid, kommer det inte heller finnas när vi behöver det som mest."

Jag håller helt med. Vi kan inte ta maten för given! Livsmedelsförsörjning måste ses som en säkerhetsfråga och är en del av vår krisberedskap. För om våra barn ska få mat även när importen störs, måste vi redan i dag investera i våra bönder, i vår matproduktion och i lokala lösningar. Vi måste också våga se naturens vilda resurser som en del av vår matberedskap.
Att äpplen ruttnar bort och bär lämnas orörda i skogen är bara en påminnelse om hur lite vi tar tillvara och att vi måste ta livsmedelsförsörjningen på större allvar. För att klara nästa kris räcker det inte med goda planer. Vi måste ha maten här. Vi måste ha bönderna kvar och vi måste ha viljan att ta tillvara på det vi redan har.

Jimmy Nordengren, kommunalråd i Örebro kommun (C)