Bredvid sängen ligger en bok om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Ämnet ligger mig nära hjärtat. Jag har läst rapporter, böcker och expertutlåtanden och ju mer jag läser desto mer slås jag av hur märkligt det är att den kunskap som finns inte får genomslag i skolan.

Att vi fortfarande har en skola där barn som tänker och fungerar lite annorlunda inte får det stöd de behöver. Trots att lagen är tydlig och forskning finns. Bygger vi en skola som fungerar för barn med NPF, så bygger vi en bättre skola för alla. För vem mår inte bättre av tydlighet, trygghet och undervisning som möter en där man är?

Det låter kanske lättare sagt än gjort, men det borde vara en självklarhet. Enligt skollagen har alla barn rätt till en utbildning utifrån sina individuella behov. Skolan ska anpassa både undervisningen och miljön så att varje elev ska kunna utvecklas så långt som möjligt. Ändå är skolan inte likvärdig, alla barn har inte samma chans att lyckas.

Jag hör ibland folk prata om bortklemade barn och curlande föräldrar. Och även om jag inser att det är lätt att döma något man själv inte har erfarenhet av så blir jag lite beklämd. Det är inte så verkligheten ser ut. Jag har mött föräldrar som kämpar varje dag för att deras barn ens ska orka vara i skolan. Det handlar inte om att ställa orimliga krav, utan om att förklara vad barnen behöver. För idag faller barn mellan stolarna. De missar sina mål, trots att de har kapaciteten, på grund av bristande anpassning.

I Riksförbundet Attentions trygghetsenkät framgår det att en tredjedel av eleverna med NPF känner sig otrygga i skolan. För en av fyra är skolan så svår att de har svårt att vara där alls. Många beskriver bristande kunskap hos personalen, en fysisk miljö som inte fungerar samt känslor av ensamhet, utanförskap och mobbning.

Liknande vittnesmål går att läsa på fler ställen. I ett reformarbete som Centerpartiet genomförde tidigare i år framkommer det i analysen att många av de elever som inte klarar godkända betyg tillhör grupper med särskilda behov, däribland barn med NPF. Många av dem får inte det stöd de har rätt till, trots att just tidigt stöd är avgörande.

Vi kan inte ha det såhär. Skolan måste bli en plats där varje elev får rätt stöd i rätt tid. I skolan idag är det ett väldigt stort fokus på närvaro. Med all rätt, vi har närvaroplikt i skolan i Sverige. Och missförstå mig inte, barn ska gå i skolan, de har lättare att nå kunskapskraven om de är där. Men, skolnärvaro får inte bli viktigare än måendet. Skolan måste skapa förutsättningar för närvaro, inte bara kräva den.

Men, visst finns det hopp och många fina exempel. Skolorna är fulla med engagerad personal som vill alla elever väl. Jag får till mig solskenshistorier om skolpersonal som gör skillnad, om skolor där rätt stöd gör hela skillnaden. Men, ofta hör jag tyvärr mer om bristen på rätt kompetens och framförallt resurser som gör att insatserna uteblir. Vi behöver fler trygga vuxna i skolan, fler yrkesgrupper, fler anpassade undervisningsformer. I Linköping driver vi i Centerpartiet detta samt frågan om tvålärarsystem, fler platser i resursskolor och en förstärkt elevhälsa. Den senare är jag extra stolt och glad över eftersom elevhälsan ofta har en nyckelroll i att sätta in rätt anpassningar.

Jag tittar på boken och tänker att vi inte har råd att vänta längre. Vad kostar det inte samhället i pengar och individen i lidande när ett barn slås ut ur systemet. I snitt finns det ca 3 elever per klass med en NPF-diagnos. Varje dag misslyckas vi som samhälle med barn som hade kunnat lyckats. Vi måste bygga en skola som ser alla barn.

Emelie Gustafsson

v.ordf. i social- och omsorgsnämnden och ledamot i Linköpings kommunfullmäktige