Låt civilsamhället tända ljus i vintermörkret

Nu när julen står för dörren funderar jag ofta på vad vi egentligen förväntar oss av vårt samhälle. I grunden är det samma sak som står på mångas önskelistor: att få leva trygga och säkra liv, med en fungerande skola, vård och omsorg. Vi vill veta att skyddsnätet håller om vi faller, oavsett om det handlar om sjukdom eller arbetslöshet.

Men i den offentliga sektorn, hur viktig den än är, finns gränser. Det offentliga kan bygga huset, men för att skapa ett hem fyllt av livsglädje och värme krävs mer. Det krävs en samverkan mellan det offentliga, det privata och det som bärs av idéer. Därför blir jag bekymrad när jag möter skepsis mot civilsamhällets roll. Det finns en föreställning om att ideella krafter bara söker bidrag, eller att företag enbart drivs av vinst. Men precis som julen handlar om att ge utan att förvänta sig något åter, drivs civilsamhället av en vilja att göra skillnad, inte av ekonomisk vinning.

Föreningar och eldsjälar tänder hopp där det annars är mörkt. De skapar gemenskap, bildning och stöd – ofta helt ideellt. Jag har själv sett denna kraft på nära håll genom mitt engagemang i FN-föreningen, Röda Korset och Fair Trade. Det är insatser som är ovärderliga. Ingenstans blir detta tydligare än när vi ser tillbaka på vad vi åstadkommit tillsammans. Under min tid i omsorgsnämnden i Linköpings kommun var samarbetet med Stadsmissionen för att öppna härbärge för EU-migranter en av de insatser som värmde mest. Det är också därför Centerpartiet har drivit på för idéburna offentliga partnerskap (IOP), som samarbetet med Novahuset, och fått igenom att vissa upphandlingar i Linköping reserveras för just idéburna organisationer.

Idag står vi inför stora utmaningar. Regionens verksamheter räcker inte alltid till, särskilt inte för barn och unga som mår dåligt. Psykisk ohälsa tar inte julledigt. Men här finns civilsamhället redo med unik kunskap och erfarenhet för att stötta och fånga upp dem som faller mellan stolarna.

På regionfullmäktige i oktober lyfte jag frågan till det politiska styret. Jag frågade hur de ser på att bjuda in fler aktörer i värmen genom IOP-avtal. Debatten visade tydliga skillnader i synsätt, men responsen från civilsamhället var glädjande nog positiv och spreds som ringar på vattnet till andra län.

Min julönskning är enkel: Vi måste bli bättre på att ta tillvara den kraft som finns i civilsamhället. De når fram till människor där det offentliga inte räcker till, och erbjuder en hand att hålla i när livet känns som svårast. Vi har verktygen färdiga att användas. Både IOP-avtal och lagen om reserverade upphandlingar finns där som inslagna paket vi ännu inte öppnat fullt ut. Potentialen är enorm. Att se civilsamhället som en jämbördig partner i välfärden kräver bara politisk vilja och mod.

Så frågan är, vad väntar vi på? Låt oss ge alla östgötar och Linköpingsbor den samverkan de förtjänar i julklapp.

Julie Tran

Gruppledare, Centerpartiet i Region Östergötland