Företrädare för Centerpartiet skriver i varje nummer av Länstidningen Östergötland en ledare. Dessa går att läsa här.Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Länk till annan webbplats. Här på Centerpartiet Linköpings hemsida lägger vi upp alla ledartexter som är skrivna av våra lokala företrädare.

Detta nummers ledare är skriven av Muharrem Demirok, riksdagsledamot för Centerpartiet i Östergötland.

Artemis II ger oss alla hopp!

​I en tid som präglas av mörka rubriker, krig och en allt hårdare ton mellan människor, behövs stunderna som får oss att lyfta våra blickar. När mänskligheten i veckan rundade månen med Artemis II, var det inte bara en teknisk triumf, det var en välbehövlig påminnelse om vad vi är kapabla till när vi väljer nyfikenhet framför misstänksamhet.

​Det var mitt i natten när jag satt där, fastklistrad framför teven tillsammans med min äldsta son. Det blåaktiga ljuset från skärmen lyste upp vardagsrummet medan vi följde livesändningen från NASA. Många mil bort, i det stora svarta intet, rundade kapseln månens baksida. I den lilla farkosten satt fyra människor, företrädare för vår art, och såg det vi andra bara kan drömma om.

​Det finns en paradox i rymdfärder. Ju längre bort vi reser, desto tydligare blir det vad vi lämnar bakom oss. För en stund kändes vår stora, ofta så spretiga och bullriga värld, väldigt liten. Skör. Och märkligt nog, helt och hållet förenad.

​Vi lever i en tid som ofta beskrivs genom sina sprickor. Polariseringen äter sig in i fika-rummen, det politiska samtalet präglas av ett evigt ”vi och dom”, och nyhetsflödet domineras av konflikter som verkar olösliga. Tonläget är hårt, gränserna dras allt snävare och empati framstår ibland som en bristvara. Men när vi ser jorden stiga upp över månhorisonten, en liten blå marmorkula i ett oändligt universum, faller de där gränserna platt. Från rymden syns inga nationella barriärer, inga ideologiska skyttegravar. Därifrån är vi bara en mänsklighet på en gemensam resa.

​Det mest kraftfulla under sändningen var dock inte de tekniska specifikationerna eller raketens enorma kraft. Det var orden från astronauten Victor Glover. När han blickade tillbaka mot vår hemplanet och sa att det största mysteriet av alla inte finns i kosmos svarta hål eller avlägsna galaxer, utan i kärleken. Att vi måste lämna hatet bakom oss och ”älska vår nästa som oss själva”.

​Att höra de orden, uttalade från en plats där tystnaden är total och perspektiven oändliga, gav gåshud. Det är en radikal tanke i en tid av cynism, men kanske den mest rationella vi har. Mitt i en av de mest komplicerade tekniska resor mänskligheten någonsin företagit, landade budskapet i det allra enklaste och viktigaste vi äger. Vår förmåga till gemenskap.

​Men det fanns också en annan, mer jordnära skönhet i nattens upplevelse. Jag tänker på SVT:s sändning. Medan NASA opererar med miljardbudgetar och futuristiska kontrollrum, valde vår svenska public service att sända historien från en studio bestående av ett enkelt bord i en korridor. Där satt tre rymdnördar, i ordets allra finaste bemärkelse, omgivna av en bordslampa, några glober och en rymddräkt på en galge.

​Det var befriande nördigt, pedagogiskt och så djupt mänskligt. Det är i dessa stunder man förstår värdet av en gemensam kunskapsbas. Att få det monumentala förklarat för sig på ett så anspråkslöst och sakligt sätt, mitt i en korridor, gjorde på något sätt hela bedriften ännu vackrare. Det visade att den stora vetenskapen hör hemma hos oss alla.

​Artemis II ger oss mer än bara nya data om månens yta. Det ger oss hopp. Det visar att mänskligheten kan övervinna de mest osannolika hinder när vi bestämmer oss för att samarbeta istället för att motarbeta. Om vi kan skicka människor runt månen och säkert hem igen, borde vi också kunna sänka tonläget vid köksborden och i de digitala kommentarsfälten.

​Vi är en liten planet i ett enormt universum. Men när vi väljer att förstå istället för att döma, och när vi låter nyfikenheten styra över rädslan, då är vi som allra störst. Tack Artemis II för att ni påminde oss om det. Nu är det upp till oss att förvalta det hoppet här nere på jorden.

Muharrem Demirok, riksdagsledamot