DEBATT. "Alla fyra partier ska ingå i regeringen” basunerar Liberalerna ut i ett inrikespolitiskt läge då vanliga ungdomar utvisas ur Sverige på grund av ny lagstiftning som bygger på principer om ursprung.

Sverigedemokraterna har precis uttryckt att återvandring är deras viktigaste fråga. En variant av Trumpismens deep state hävdas om att myndigheterna medvetet motarbetar partiets migrationspolitik (Dagens Nyheter 2026-03-10).

SD tar dessutom ytterligare steg i definitionen av vem som får anse sig vara svensk genom att lansera teorin om en ödesgemenskap baserad på krig i fjärran tid och på umbäranden såsom att ha ”ätit bark” tillsammans. Då ger Liberalernas partiledare Simona Mohamsson sig ut och raderar Liberalernas färska partibeslut genom att meddela att en kommande Tidöregering ska utgöras av fyra partier, nämligen L, SD, KD och M.

På den gemensamma presskonferensen mellan L och SD befästes överenskommelsen med en kram på Mohamssons initiativ, något som nog fastnat på många liberala väljares näthinnor. De sista tidigare så kallade röda linjerna mot SD är borta, menar Liberalerna, och har så bråttom att fördjupa samarbetet med SD att M och KD inte hinner med. Liberalismen i Liberalernas tappning lägger sig platt för högernationalister i åratal framåt. Kramkalas.

En ny Tidöregering med Sverigedemokraterna i spetsen kommer att verka för ökad återvandring om man får tro SD:s mycket ihärdiga prioriteringar, med fråntagna uppehållstillstånd och medborgarskap. Det är kännetecknande att avtalet mellan SD och L säger att ”den som sköter sig, arbetar och integreras” ska ges en ”god chans” att stanna i Sverige. En god chans lovar inte särskilt mycket. Fältet ligger öppet för SD:s utvisningspolitik.

Det spelar tydligen inte heller någon roll för Mohamsson att Jimmie Åkesson nyligen menat att hon inte borde uttala sig i frågor om vad som är svenskt: ”Jag tycker att det är förmätet att flytta hit, inte ens vara född här, och säga att det är de liberala värderingarna som avgör om Sverige är Sverige eller inte.” (DN 2026-03-10). Om Mohamsson diskvalificeras av Åkesson för sitt ursprung, hur kan de då bli ministerkollegor?

I överenskommelsen får vi vidare veta att folkbildningens betydelse ska utvecklas, men varför ska man rösta på L som skurit ned stöden till folkbildningen med en tredjedel så att studieförbunden har försvunnit från främst mindre orter och i glesbygd? Lika ihåligt klingar det i klimatpolitiken. ”Den ambitiösa klimatpolitiken fortsätter och utsläppen minskar […]”. Osökt frågar man sig hur L tycker att det hittills har gått i klimatpolitiken med SD. Utsläppen ökar ju i sällan skådad takt.

I fråga om viktiga värden och förutsättningar för den liberala demokratin har det funnits mycket som förenar Centerpartiet och Liberalerna. Men nu vet vi vad vi får av liberalism med SD vid rodret. Det inser också flera skickliga företrädare för L, som är ett splittrat parti.

I likhet med Liberalerna vill Centerpartiet egentligen hellre tala om den egna politiken i stället för om regeringsförhandlingar. C kan efter valet bilda regering med alla partier utom SD och V – av liberala skäl. Vi är dock mycket bekymrade över hur den ”liberala vakthunden” i Tidögänget nu underkastar sig totalt. Det är på allvar dags för C att med det gröna hjärtat ta på sig ledartröjan för liberalismen.

Att krama om sin politiska motståndare är i sig en fin gest, men det får inte bli en dödskyss åt liberalismen i Sverige.

Jonas Franzon
Riksdagskandidat
Centerpartiet i Sörmland