Den 8 april 2026 deltog vi i onsdagsmanifestationen för ett fritt Ukraina i Stockholm. Manifestationen samlade engagerade talare och åhörare för att visa fortsatt stöd för Ukrainas frihet, självständighet och rätt att försvara sin demokrati mot den ryska aggressionen.

Vår gruppledare Stefan Bergström fick äran att tala vid onsdagsmanifestationen för ett fritt Ukraina. I sitt tal delade han med sig av de intryck han bar med sig från sitt besök i Sundbybergs vänort Vasylkiv Васильківська міська рада Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. i höstas, och av det mod, den värme och den medmänsklighet han mötte där.

Bland övriga talare fanns Frankrikes ambassadör Thierry Carlier och den mångårige koreografen Mats Ek.

Stefans tal på Onsdagsmanifestationen:

I Vasylkiv finns hjältar överallt.
De bär inga vapen, men de räddar liv varje dag.

Kära vänner, vi samlas här för att visa vårt stöd för Ukraina, men också för att påminna oss om vad mod, uthållighet och medmänsklighet faktiskt betyder.

När vi tänker på kriget så tänker många av oss på frontlinjen. På striderna. På soldaterna. Och ja, de är hjältar. Men idag vill jag lyfta fram andra hjältar.

I Sundbybergs vänort Vasylkiv, några mil söder om Kyiv, finns de överallt: i skolorna och på kulturcentret, på sjukhuset och
rehabiliteringscentret för krigsinvalider, i stadshuset och i modulboenden för människor som förlorat sina hem. De finns där varje dag.

De som undervisar barn som i över fyra år har tvingats växa upp i krigets mörka skugga. De som vårdar skadade kroppar och tröstar sårade själar. De som skapar kultur för att ge hopp mitt i mörkret, och de som valde att stanna kvar för att varje dag ta ansvar för att hela samhället ska fungera. De drivs av en okuvlig vilja att göra gott och en total vägran att ge upp.

För mig är lokalsamhällets alla medmänniskor, både i Vasylkiv, och i alla andra städer i Ukraina, lika mycket hjältar som de som strider vid fronten.

Det här är inte bara berättelser för mig. I höstas så stod jag själv i Vasylkiv. Jag fick möta människorna som lever den här verkligheten. Hjärtskärande berättelser om förlust och sorg, men också om hopp och framtidstro, med unga människor som fortfarande drömmer och planerar för framtiden, mitt under brinnande krig.

Och i Sundbyberg har vi försökt föra deras berättelser vidare. Genom en fotoutställning på våra bibliotek med bilder från Vasylkiv. En bild stack ut mer än alla andra. Den föreställer en fyra-femårig pojke. Han bär sin döde pappas soldatrock. När jag var i Vasylkiv lade jag tillsammans med borgmästare Natalia Balasynovych ner blommor vid minnesplatsen för stupade soldater.

Och där, bland alla namn och fotografier, visades jag minnesmärket för den pojkens pappa. Plötsligt var det inte längre bara bilder. Det var en stark stund. Det var ett barn, en pappa, och en brutal påminnelse om att krigets vidrigheter inte är något avlägset. Att det är på riktigt, och att det drabbar människor som du och jag varje dag.

Jag vill avsluta med några ord som har stannat kvar hos mig. Från en kvinna, en krigsflykting från Bakhmut:
"Ryssarna har förstört allt jag ägde och hade. Jag har inte ens ett fotografi kvar från mitt liv. Men jag är inte längre rädd för ryssarna. Det enda jag är rädd för är att våra berättelser ska glömmas bort. Därför är jag så glad för att ni är här och lyssnar på oss, och att ni kan berätta för andra vad vi varit med om."

Och just det är också vårt ansvar: att se till att deras berättelser aldrig glöms bort. Och att knyta vänskapsband för att visa att de aldrig är ensamma.

Tack för att ni lyssnat, och för att jag fick vara Vasylkivs vardagshjältars röst idag.

Слава Україні! Slava Ukraini!