I slutet av 2025 tillbringade jag en vecka i Ukraina, där jag besökte Sundbybergs vänort Vasylkiv. Det blev dagar fyllda av möten med människor vars berättelser jag kommer att bära med mig länge.

Jag mötte krigsflyktingar, kvinnor som tvingats lämna allt bakom sig. Många hade söner vid fronten. I dag bor de i modulbostäder och försöker skapa en vardag i en tillvaro präglad av ovisshet och sorg. En av kvinnorna kom från Bachmut, en stad i östra Ukraina som i praktiken har jämnats med marken efter några av krigets mest utdragna strider. Hon uttryckte något som var enkelt och gripande och som har stannat kvar hos mig:

”Vi är inte mest rädda för ryssarna. Vi är mest rädda för att våra historier ska glömmas bort. Tack för att ni är här och lyssnar på oss.”

Jag träffade också människor som skadats och på olika sätt fått sina liv förändrade av kriget. En ung man hade förlorat sin ena arm. En annan, bara i tjugoårsåldern, hade suttit sju månader i rysk fångenskap. Han vägde 95 kilo när han tillfångatogs och 60 kilo när han kom hem. Ärren syntes inte bara på kroppen utan också i blicken. Kriget har präglat honom för livet.

Samtidigt mötte jag en grupp äldre invånare som arbetade som volontärer med att knyta kamouflagenät. Flera av dem hade själva söner vid fronten och levde varje dag med oro och ovisshet. De berättade hur viktigt det var att ha något meningsfullt att göra och en plats där de kunde träffa andra i samma situation. Där kunde de stötta varandra och själva få stöd, samtidigt som de genom sitt arbete fick möjlighet att konkret bidra till sitt land. Kamouflagenäten knyts i olika färger beroende på årstid och skickas sedan vidare för att användas vid fronten.

Jag besökte också skolor och ett kulturcentrum för barn och unga och samtalade med stadens politiska ledning och tjänstepersoner. Överallt mötte jag vardagshjältar som, mitt under ett brinnande krig, fortsätter att bära sitt lokalsamhälle och hålla vardagen vid liv. Men jag mötte också människor som innerst inne är väldigt trötta. Att leva mitt i ett krig, dag efter dag, månad efter månad och nu år efter år, tär på krafterna. Nästan varje vecka hålls offentliga begravningar för stupade soldater och bakom varje namn finns en familj, vänner och ett lokalsamhälle som sörjer. Kriget finns ständigt närvarande, även de dagar då livet på ytan förefaller fortsätta nästan som vanligt.

Därför är det kanske ännu mer imponerande att se hur människorna fortsätter. Hur de går till jobbet, tar hand om sina barn, hjälper varandra och gör vad de kan för sitt samhälle och sitt land.

De härdar ut och fortsätter framåt, trots tröttheten, sorgen och ovissheten. De ger av den kraft de fortfarande har, även när det egentligen inte borde finnas så mycket krafter kvar att ta av.

Ett av de mest gripande ögonblicken var när jag och Vasylkivs borgmästare Natalia Balasynovich lade ner blommor vid minnesplatsen för stadens fler än 300 människor som mist livet i kriget. Inför en fotoutställning med bilder från Vasylkiv i Sundbyberg hade jag fastnat för bilden av en pojke, bara sju eller åtta år gammal, som förlorat sin pappa i kriget och bar hans soldatrock.

De visste hur starkt bilden hade berört mig och visade mig hans pappas minnesplats. Då gick det inte att hålla tillbaka känslorna. Bilden av den lille pojken och hans sorg kom tillbaka till mig. Där och då blev krigets mörker påtagligt. Det var en stund som berörde mig djupt.

Livets kraft mitt i kriget

Jag lämnade Vasylkiv full av intryck och omskakad, men framför allt med djup tacksamhet för de insatser som görs både i Vasylkiv och i hela Ukraina för att försvara inte bara sin frihet, utan allas vår frihet. Jag tillbringade också några dagar i Ukrainas huvudstad Kyjiv. Där kändes kriget ibland avlägset och samtidigt ständigt närvarande. Trots allt som människorna får utstå fortsätter vardagen. Det fick mig att tänka på vad Vasylkivs borgmästare Natalia Balasynovich sade den första gången jag träffade henne:

”Varje kopp kaffe kan vara den sista. Jag tror att kriget har gjort att vi blivit bättre på att leva i nuet och att njuta av varje stund vi har.”

Redan när tåget från Polen rullade in i Kyjiv tidigt en måndagsmorgon var det påtagligt. Människor var på väg till jobbet och barn till skolan, samtidigt som man på gatorna mötte människor som bar synliga spår av kriget. Kvällstid låg vissa stadsdelar i mörker och generatorer brummade längs gatorna, men livet fortsatte som om vardagen vägrade ge efter. Kulturlivet fortsatte också. På operan gick flyglarmet mellan andra och tredje akten. När faran var över fortsatte föreställningen. Ett tydligt exempel på vad kulturen betyder och hur kulturupplevelser blir en välbehövlig stund av normalitet. För vad är alternativet? Vi måste fortsätta leva även när allt är skört. Våga hoppas och drömma. Det är i sig en form av motståndskraft.

Sundbyberg gör skillnad

Nu i somras tog vi i Sundbyberg för tredje året i rad emot en grupp barn från Vasylkiv, som förlorat sina pappor i kriget, till Sundbybergs eget kollo på Gräddö i Roslagen. Där fick de möjlighet att för en tid komma bort från krigets vardag och bara få vara barn. Det blev dagar fyllda av bad, lek, utflykter och gemenskap, men också många nätters välbehövlig sömn utan flyglarm. För en tid får de lämna en vardag präglad av oro och ovisshet och i stället skapa ljusa minnen tillsammans med varandra och med nya svenska kompisar. Det är en konkret insats som förstås inte förändrar kriget, men som kan göra stor skillnad för de barn som får komma hit.

Centerpartiet i Sundbyberg har också tagit initiativ till att koppla ihop lokala organisationer i vår stad med organisationer i Ukraina. Genom att skapa direkta kontakter hoppas vi kunna bidra till ett mer konkret och långsiktigt stöd till våra medmänniskor i Vasylkiv. Vi hoppas att detta ska leda till ett riktat stöd från Sundbyberg till Vasylkiv och att vi i samband med vår stads jubileumsår 2027 kan genomföra en insamling till vår vänort.

När jag i våras fick möjlighet att tala på onsdagsmanifestationen mot Rysslands krig i våras berättade jag om de modiga människor jag mött i Vasylkiv. Jag känner ett stort ansvar att föra deras berättelser vidare, så att deras röster och erfarenheter inte glöms bort.

Till dess finns det en sak att göra: att fortsätta stötta Ukraina och ukrainarnas självklara rätt att själva bestämma över sitt land. Att lyssna, att minnas och att hjälpa. Att stå kvar som vänner, inte bara i ord, utan också i handling. Слава Україні – ära åt Ukraina!

Stefan Bergström
Kommunalråd för Centerpartiet