Madelaine Jakobsson, riksdagskandidat för Centerpartiet i Västerbotten, skriver om vad Sveriges kommuner behöver för nationell politik.

Jag är kommunalråd i en Sveriges mindre kommuner, sett till befolkning, och vi upplever ofta att normen när man pratar om kommuner är de stora kommunerna. I medierapportering och politisk debatt görs ofta jämförelser mellan villkoren i våra befolkningsmässigt största kommuner (Stockholm, Göteborg och Malmö) och någon av de allra minsta i norra Sveriges inland som Sorsele, Åsele och Bjurholm. Genom valet av någon av de minsta kommunerna ges en bild av att de är undantag som bekräftar regeln. Den bilden är dock falsk. Faktum är att en stor majoritet av Sveriges 290 kommuner är befolkningsmässigt små. Hela 203 kommuner har mindre än 30 000 invånare varav 76 kommuner har mindre än 10 000 invånare.

I vårt län tillhör 13 av 15 kommuner den kategorin, i Norrbotten 11 av 14 kommuner. De 200 minsta kommunerna finns i samtliga län/regioner, även i Stockholms län. De små kommunerna utgör drygt två tredjedelar av antalet kommuner vilket på intet sätt speglar debatten, lagstiftningen eller resursfördelningen på riksnivå. Det känns som att man på nationell nivå inte förstår eller vill förstå hur verkligheten ser ut.

De befolkningsmässigt små, men ofta till ytan stora, kommunerna har många gemensamma drag där kombinationen av hög skattesats och lägre servicenivå än i större kommuner kanske är det som sticker ut mest. Den kommunala skatteutjämningen täcker inte i tillräcklig grad upp för högre kostnader på grund av bl. a inkomstnivå, gleshet och demografi. Som lök på laxen har den statliga servicen dragits undan från många mindre kommuner.

Ett särskilt bekymmer för de små kommunerna är den rika floran av riktade statliga bidrag. Ansökningar och återrapporteringar kräver personella resurser som många små kommuner inte har och där pengarna i många fall inte är värda insatsen. I stort sett alla är i teorin överens om att de bör ersättas med ett ökat generellt statligt stöd. Men ändå görs det inte. Regeringar av olika färg vill ge sken av handlingskraft genom att ofta kunna kalla till presskonferenser och pytsa ut pengar till specifika ändamål som ligger inom den kommunala kompetensen. Det är som att man inte litar på att kommunerna kan hantera sina resurser på rätt sätt trots att det faktiskt är vi som vet hur verkligheten ser ut.

De riktade statsbidragen är ett av många uttryck för central detaljstyrning som har klart negativa effekter. Detaljstyrning minskar kreativitet, ansvarstagande, tillit och effektivitet på lokal nivå. De små kommunerna hanterar i många fall skattebetalarnas pengar med betydligt större varsamhet och kreativitet än större resursstarka kommuner. Pekpinnarna från staten krockar därmed ofta med den lokala demokratins prioriteringar.

Att majoriteten av landets kommuner behandlas styvmoderligt går igen på många områden. Det gäller också infrastrukturinvesteringar som vägar, telefoni och bredband. Även där pengar finns avsätta som stöd till närboende, lokalsamhälle och kommuner vid vindkraftsetableringar (340 miljoner per år) dröjer regeringen med utbetalningarna och vi har ännu inte sett röken av de pengarna.

För att hålla ihop Sverige behövs en politik för de små kommunerna. Det är med det perspektivet som jag kandiderar till riksdagen. De små kommunerna behöver en mycket kraftigare röst i rikspolitiken. Jag vill aktivt delta i det arbetet. Mina snart 12 år som kommunstyrelseordförande i en liten kommun har gett mig djup kunskap om vad som behöver göras för att ge människor i alla delar av landet likvärdiga förutsättningar.

Jag är samtidigt övertygad om att en politik för de små kommunerna är bra för alla kommuner och människor i vårt land. Även Umeå och Skellefteå liksom Region Västerbotten välkomnar mindre central detaljstyrning. Att hela länet fungerar är självklart bra också för de större kommunerna.

Madelaine Jakobsson

Riksdagskandidat (C)