Debattartikel av Madelaine Jakobsson, riksdagskandidat.

Det är inte varje dag en regering stolt meddelar att den tänker rädda människor från konsekvenserna av sin egen politik. Men det är precis vad som nu sker med den så kallade tonårsventilen.

Under flera år har Tidöpartierna tävlat i att vara hårdast i migrationsfrågor. Strängare regler, fler utvisningar och mindre utrymme för undantag har beskrivits som lösningen på snart sagt varje samhällsproblem. Den som ifrågasatte linjen har anklagats för att vara naiv.

Nu har verkligheten ställt till det. Människor har börjat se vad besluten faktiskt innebär. Ungdomar som gått i svenska skolor, talar svenska, arbetar och har sina liv här riskerar att skickas ut ur landet. Plötsligt är det inte längre en abstrakt principfråga utan grannens son, arbetskamraten eller barnens klasskompis.

Då händer något märkligt. Samma politiker som skärpte reglerna kliver fram som hjältar och lovar att mildra dem. Sd-ledaren Jimmie Åkesson och migrationsminister Johan Forsell framställer sig nästan som motståndsmän som kämpat mot ett orimligt system. Problemet är bara att systemet bär deras egen signatur.

Det hela påminner om en pyroman som först tänder eld på huset och sedan begär applåder för att han hämtat en brandsläckare.

Tonårsventilen är inget bevis på handlingskraft, utan ett kvitto på att politiken gått så långt att regeringen nu måste skydda människor från regeringens egen migrationspolitik.

Madelaine Jakobsson, riksdagskandidat #1 för Centerpartiet i Västerbotten