Vi står inför ett vägval för svensk infrastruktur. Då väljer regeringen bort järnvägen. Sverige fortsätter på ett spår som redan är överbelastat och kräver underhåll.

Den nationella planen för transportinfrastrukturen borde vara en vision för framtidens Sverige. Ett vägval för hur vårt land ska växa, hålla ihop och möta klimatomställningen och det säkerhetspolitiska läget. Men regeringens plan präglas i stället av kortsiktighet, brist på helhetssyn och avsaknad av framtidsvisioner.

Sverige behöver mer än att lappa och laga. Vi behöver modet att investera i framtiden.

Under de senaste 25 åren har samhället förändrats i grunden. Vi har gått från kontanter till mobilt bank-ID, från postorder till e-handel och från enkla sökmotorer till AI. Teknikutvecklingen har rusat framåt. Men samtidigt har svensk järnväg i många delar gått bakåt.

I dag tar godstransporter mellan Hallsberg och Malmö två timmar längre tid än år 2000. Det säger något om riktningen Sverige är på väg i. Medan andra länder bygger för framtiden fastnar vi i ett ständigt underhåll av ett system som redan är överbelastat.

Inte bara räls och asfalt

Infrastrukturpolitik handlar inte bara om räls och asfalt. Det handlar om jobb, tillväxt, klimatomställning och om att människor ska kunna leva och arbeta i hela landet.

Därför är det oroande att regeringen väljer att prioritera bort framtidsinvesteringar i järnväg och klimatsmarta transporter. Beslutet att stoppa nya stambanor är ett tydligt exempel. Förr eller senare kommer kapaciteten behöva byggas ut ändå. Skillnaden är att det riskerar bli betydligt dyrare när regeringen sagt nej till möjlig EU-medfinansiering. Det är inte långsiktighet. Det är att skjuta problemen framför sig.

Sverige behöver större perspektiv än enskilda delprojekt. Det är först när hela Ostkustbanan moderniseras, Norrbotniabanan färdigställs och Västkustbanan rustas upp som vi får verklig effekt för jobb, tillväxt och minskade utsläpp.

Detsamma gäller en modern järnvägsförbindelse mellan Stockholm och Oslo. En investering som inte bara stärker arbetsmarknaden och näringslivet utan också totalförsvaret och den nordiska sammanhållningen.

Krisberedskap

Framtidens infrastruktur handlar också om säkerhet. I ett Sverige som nu är medlem i Nato måste transporter fungera både i vardag och i kris. Norra Sverige och de öst-västliga förbindelserna blir allt viktigare, inte minst för industrin, energiförsörjningen och försvaret.

Dessutom är det anmärkningsvärt att regeringen har gjort en nationell plan som ska gälla för hela landet. Av 27 nya projekt i planen ligger endast ett norr om Stockholm. Om detta är regeringens idé om en plan för hela Sverige behöver de nog förtydliga vad ”hela” betyder, för just nu verkar stora delar av landet ha glömts bort.

Vi behöver i stället en politik som vågar tänka längre än nästa mandatperiod. Infrastruktur tar decennier att planera och bygga. Därför behövs breda och långsiktiga överenskommelser. En permanent infrastrukturberedning, liknande försvarsberedningen, skulle kunna skapa stabilitet och riktning över tid.

Sverige behöver också fler sätt att finansiera stora projekt. Våra grannländer visar att samarbete mellan stat och näringsliv kan skapa både tempo och handlingskraft. Där halkar Sverige efter.

Vilket Sverige vill regeringen egentligen bygga? Ett Sverige som ständigt försöker komma i kapp eller ett Sverige som leder utvecklingen?

Framtidens infrastruktur byggs inte genom att förvalta gårdagen. Den byggs genom investeringar, visioner och politiskt ledarskap.

Hittills har regeringen visat för lite av detta. Sverige förtjänar en infrastrukturpolitik som blickar framåt, inte bakåt.

Ulrika Heie (C), infrastrukturpolitisk talesperson och ordförande i riksdagens trafikutskott

Läs debattartikeln i Expressen: I Tidös Sverige går tågen bakåt Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.