Vi använder kakor (cookies)

Tack Patrick! Tack till alla er som kommit hit!

***

Önevägen. Kammakargatan, Bergsgatan.

De adresserna säger nog inte er så mycket, men för mig är varje stavelse en tidsmaskin.

På Önevägen på Frösön , där växte jag upp. Med gångavstånd till skolan och längdskidspår på andra sidan vägen.

På Kammakargatan fick jag, efter att ha levt ett år i Banankartonger, mitt första förstahandskontrakt från Stockholms Studentbostäder. 9 kvm.

Inte stort, men tryggt. Och äntligen kunde jag få mitt namn på dörren, och inte låtsas vara någon annan.

Och på Bergsgatan lyckades min dåvarande pojkvän, och nu min man, få ett förstahandskontrakt från bostadskön. Där blev vi två, så småningom fyra.

Om ni tar en sekund och tänker på de adresser som format era liv, så känner ni nog likadant.

Ett hus eller en lägenhet är så mycket mer än ett tak över huvudet.

Det är – eller åtminstone kan vara – ett hem i ordets allra bästa bemärkelse.

Ett hem är trygghet. Det är att sjunka ner i soffan med en kopp te efter en lång arbetsdag och känna hur pulsen äntligen går ner.

Ett hem är frihet. En ung vuxen som flyttar hemifrån och börjar bygga sitt eget liv.

Som äntligen får välja själv när hon kommer och går och slipper frågor om vems de stora skorna som stod i hallen i morse tillhörde.

Och ett hem är möjligheter. Att kunna tacka ja till drömjobbet i en annan stad. Att kunna flytta ihop med den man älskar. Att våga ta steget för att bilda familj.

Men i Sverige 2026 är allt det långt ifrån en självklarhet.

Och det vill jag prata med er om idag.

Om hur fler ska få den tryggheten, den friheten, de möjligheterna.

Om hur bostadsmarknaden inte längre ska stå i vägen för jobben.

Om hur bostäderna banne mig ska bli fler, bara politikerna lägger prestigen åt sidan och gör upp för Sveriges bästa.

Nej hörni, jag är övertygad om att det går att lösa det här.

Så lyssna inte på nej-sägarna. Låt ingen påstå att det inte går.

Politiken kan mer.

Sverige kan mer!

Jag möter dem överallt. Berättelser som liknar varandra.

Jag tänker på 21-åringen som bor kvar hemma hos sina föräldrar. För att han inte har något annat val.

Och han är inte ensam. I Sverige bor över 200 000 unga vuxna kvar hemma. Nio av tio gör det ofrivilligt.

När jag flyttade hemifrån gjorde vi det i 19 års åldern. Idag gör man det i 25 års åldern.

Tänk på vad det innebär i praktiken. En hel generation unga människor som får vänta fem, sex år längre på att börja sina vuxenliv. På att känna den där friheten och ansvaret att ta hand om ett eget hem.

Jag tänker på småbarnsfamiljen som hyr i andra hand. Kontraktet löper ut om ett år och nästa lägenhet kommer också kosta mer än de egentligen har råd med.

Men vad gör man inte för att dottern ska kunna gå kvar på samma förskola?

Inte heller de är ensamma. Antalet som hyr i andra hand har mer än fördubblats på tio år.

Och där andrahandsmarknaden växer, där växer också den svarta marknaden.

Boverket konstaterar att svarthandeln med hyreskontrakt är så utbredd att den är närmast omöjlig att kvantifiera.

Jag tänker också på kvinnan som bor kvar hos en man som slår.

En kvinna, som utsätts för våld i hemmet, försöker i genomsnitt lämna sin partner tre till åtta gånger innan hon till slut lyckas.

I många fall är det största hindret att hon saknar någonstans att ta vägen.

Vi i Centerpartiet vill skapa en lämnapeng och ett lämnaprogram som underlättar för kvinnor som utsätts för våld att flytta.

Men i bostadsbristens Sverige räcker inte det.

Till sist tänker jag på alla som har en bostad, men bor alldeles för trångt.

745 000 människor i Sverige räknas som trångbodda. Vi har den högsta trångboddheten i hela Norden. Nästan tre gånger så hög som Norge.

Och det är inte jämnt fördelat. Här i Järva är trångboddheten mycket vanligare än på andra ställen.

Några av er som lyssnar vet nog precis vad jag talar om.

Så ser det ut.

Unga som inte kan flytta hemifrån. Kvinnor som inte kan lämna en våldsam man. Familjer som bor för trångt.

Var och en av de här berättelserna är en påminnelse om vad som händer när bostadsmarknaden inte fungerar.

Och det handlar inte om enstaka fall. Vi pratar om hundratusentals människor vars liv sätts på paus. Drömmar som skjuts upp. Möjligheter som går förlorade.

Till alla er säger jag: Vi i Centerpartiet vägrar att acceptera det här som ett naturtillstånd.

Vi kommer inte låta nästa mandatperiod innebära fyra förlorade år till på bostadsmarknaden!

Det värsta är, att alla nog vet vad problemen är.

Det byggs för lite. Boverket säger att vi behöver 50 000 nya bostäder varje år till 2034.

Förra året byggdes 33 000. Det är 17 000 för lite. Underskottet ökar varje år.

Det är fler än 100 kommuner som säger att de har bostadsbrist!

Samtidigt har priserna ökat mycket mer än lönerna. På 30 år har småhuspriserna i Sverige blivit sex gånger så höga. Från 700 000 kronor till nästan fem miljoner.

Och under samma period har lönerna inte ens fördubblats.

En bostadsrätt blev 100% dyrare under 2010-talet, medan hushållens inkomster bara ökade bara med 25% .

Samtidigt är det väldigt svårt att få en hyresrätt, särskilt för den som är ung eller nyinflyttad i en större stad.

I snitt tar det 9 år att få en hyresrätt i Stockholms län och 7 år i storgöteborg.

I Stockholms innerstad måste du vänta 21 år.

När jag reser runt i landet och när jag pratar med folk hemma i Jämtland blir det uppenbart att bostadsproblematiken inte bara är en storstadsfråga.

Det kostar ungefär lika mycket att bygga ett hus i Sveg i Härjedalen som i Nacka i Stockholms län, om man räknar bort själva tomten.

Men de låga marknadspriserna på landsbygden gör att huset tappar i värde sekunden det är färdigt.

Vem vill bygga ett hus utanför städerna då?

Och när det kostar mer att bygga än vad det är värt när man är klar, då säger banken tvärnej.

Det spelar ingen roll att du har fast jobb, att barnen går i byskolan, att du är en eldsjäl i byalaget.

Utan lån, inget hus.

Utan hus, ingen inflyttning.

Utan inflyttning – då fortsätter bygden att långsamt tyna bort.

I grunden. Är det här en fråga om rättvisa.

Är det rättvist att du som bor i Järva betalar lika mycket eller mer för din hyresrätt som den som bor på Östermalm?

Är det rättvist att man de senaste årtiondena tjänat mer på sitt boende än på att gå till jobbet?

Är det rättvist att ett nybygge i Hallen i samma kommun som Åre räknas som värdelöst när Åre har Stockholmspriser.

Är det rättvist att kommunerna i Norrlands tillväxtregioner måste betala för nya bostäder för att staten inte tar sitt ansvar?

Svaret på alla de frågorna är nej!

Nej. Det är det inte rättvist!

Det här handlar om rättvisa för den som hamnar i kläm, men också om något större: om möjligheterna för hela Sverige att få ner den skyhöga arbetslösheten.

För bostadsbristen förvärrar arbetslösheten. Var femte ung vuxen har övervägt att tacka nej till ett jobb på grund av bostadsmarknaden.

Och mer än en av tio av dem har faktiskt gjort det – tackat nej till jobb eller utbildning för att de inte hittade någonstans att bo.

Boverkets generaldirektör sammanfattar det så här: bostadsbristen riskerar att hämma hela samhällsekonomin, om företag får svårt att rekrytera arbetskraft.

Mina vänner, det här är inte acceptabelt i ett land som tar arbetslösheten på allvar. Och inget, gör mig så förbannad som att en halv miljon svenskar inte har ett jobb att gå till!

Därför är också, den enskilt viktigaste uppgiften som Centerpartiet i detta val:

Jobben.

Ska.

Bli.

Fler.

Fyra ord som genomsyrar allt vi gör, även bostadspolitiken.

Och ingenstans är problemet så allvarligt som här i Stockholm.

Stockholm beskrivs ofta som Sveriges tillväxtmotor. Men en motor behöver bränsle. Och när elektrikern, utvecklaren eller läraren inte har råd att bo här, då går motorn på tomgång.

Stockholms Handelskammare varnar mycket riktigt: Hälften av företagen i huvudstadsregionen säger att bostadsbristen gör det svårare att rekrytera. Vart fjärde tillväxtföretag i Stockholm har hindrats i sin utveckling.

Techbolag berättar att kandidater väljer Berlin framför Stockholm, för att man i Berlin till skillnad från här kan hitta någonstans att bo.

Jag vägrar acceptera att Stockholm inte kan slå Berlin.

Våra entreprenörer bygger bättre bolag!

Vår arbetskraft är kunnigare!

Och när Jonas Naddebo styr Stockholm kommer till och med vårt nattliv konkurrera med Berlins!

Jag nämnde tidigare att Sverige kan mer, bara politiken tar sitt ansvar.

Så nu ska jag göra något lite ovanligt för en politiker, och säga en sak ni sällan får höra: Vi i Centerpartiet har inte alla svaren.

För det har uppenbarligen inget parti. Och vi behöver samarbeta med andra för att göra skillnad på riktigt.

Ja, jag kommer förstås berätta hur vi i Centerpartiet vill lösa de här problemen. Men jag vill först lägga fram utgångspunkten.

Vi har en stolt tradition i Sverige av att partierna samlas för att ta tag i de riktigt stora samhällsproblemen.

Vi gör det med försvaret.

Vi gör det med pensionerna.

Vi har emellanåt gjort det med energin, även om den här regeringen har övergivit den tanken.

Och på sätt och vis göra vi det med infrastrukturen – för vi river inte upp broar, vägar och järnvägar.

Vi gör det inom områden där spelreglerna måste vara långsiktiga eftersom det handlar om så otroligt stora investeringar som ska göras.

Det är dags att vi nu gör det med bostäderna.

Så efter valet, när Centerpartiet är med och styr Sverige, kommer vi bjuda in samtliga partier till samtal om hur ska lösa grundproblem på bostadsmarknaden – både i stan och landsbygd – för att skapa långsiktiga förutsättningar för fler bostäder.

För bostadspolitiken behöver avtal som inte rivs upp var fjärde år.

Vi kommer bara kräva två saker. För det första: att det vi kommer överens om faktiskt löser problemen.

Och för det andra, att vi tillsätter ett oberoende expertråd som driver samtalen framåt. För politiken måste orka konfronteras med obekväma men nödvändiga sanningar.

Centerpartiets ingång är tydlig: Vi kommer inte att utesluta några åtgärder på förhand. Alla partier kommer behöva ge och ta.

För att det ska bli möjligt måste något parti gå först, och säga: Vi är villiga att kompromissa.

För att visa att jag menar allvar kommer här en nyhet: Vi i Centerpartiet kommer inte kräva fri hyressättning i nyproduktion för att påbörja förhandlingar.

Vi kommer inte heller på förhand kräva att det finns med i slutprodukten – så länge vi landar i en överenskommelse som gör att det byggs mer på ett ekonomiskt hållbart sätt.

Det enda vi kommer insistera på är att alla partier lyssnar och på allvar överväger varje förslag som expertrådet lägger fram.

Och att de också är beredda att ompröva sina ståndpunkter.

Ser ni vad det här är? Det är en käpphäst, såklart. På Centerpartiets står det ”friare hyressättning i nyproducerade lägenheter”.

Och det här, det är en käpphästparkering. Som gjord för att låta trötta hästar och idéer vila ett tag.

Den ska vi ställa utanför förhandlingsrummet. Vi i Centerpartiet kommer parkera vår käpphäst där. Och vi vill att alla andra partier parkerar sina där också.

Var inte rädda, mina partiledarkollegor. Ni behöver inte överge dem för all framtid.

Men parkera dem utanför förhandlingsrummet en stund, sen kan vi gå och prata om hur vi börjar bygga ett Sverige som folk har råd att bo i.

Jag är övertygad om att det blir bättre så.

För Sverige. För jobben. För alla dem som saknar en trygg bostad idag.

Låt oss tillsammans sluta ett avtal som löser problemen en gång för alla!

Men jag kan ju inte hålla ett sådant här tal om jag inte också nämnde några av de saker som vi i Centerpartiet vill göra – utöver att hitta en långsiktig politisk lösning.

För när vi äntligen kan parkera frågan om hyressättning i nyproduktion kan vi prata om allt annat vi vill göra.

Jag vill särskilt lyfta sex saker:

Ett: Kommunerna måste göra sitt. Vi vill se ett mål om halverade tider till en halverad kostnad för alla de hinder den som vill bygga stöter på.

Som planprocesser, handläggning, och att hantera överklaganden.

Men det är bara möjligt om staten och regionerna hjälper till.

Två: Det måste det bli möjligt att bygga på landsbygden. Vi vill att både familjer och företag ska kunna få lån för att bygga där marknaden inte räcker till.

Inte mindre än tre utredningar har föreslagit landsbygdslån. Det är dags att det händer.

Tre: Vi vill ge kommuner större frihet att undanta områden från bygglov och vissa byggregler, så att vi kan bygga fler bostäder till lägre kostnad, på kortare tid.

Fyra: Vi vill att storstadskommunerna tar sitt ansvar för att bygga bort utanförskapsområdena. Vi vill att trädgårdsstaden flyttar in i betongen. Med villor och bostadsrätter bredvid hyresrätter.

Så att områden som många vill lämna idag i stället kan bli platser där människor vill, och kan, stanna.

Fem: Vi vill inrätta en permanent Sverigeförhandling, där stat, regioner och kommuner tar gemensamt ansvar.

Om bostadsbyggandet ska öka räcker det inte med tillfälliga projekt, utan vi behöver en struktur som levererar år efter år.

Det sjätte, sista och kanske viktigaste av allt: Vi vill genomföra en stor bostadssocial reform som skapar bra bostäder för folk med mindre pengar.

Alla har inte råd med en nyproducerad trea för 15 000 i månaden. Även de måste kunna få ett tryggt hem till ett rimligt pris.

Jag påstår inte att det här är enkelt.

Jag är inte naiv inför att partierna tycker olika.

Jag tror inte – som Birgit Friggebo en gång gjorde bara någon kilometer härifrån – att vi kommer lösa det här bara vi samlas och gemensamt sjunger We shall overcome.

Men jag är så innerligt less på en politik som tittar på när samhällsproblem växer, bara för att de är svåra att lösa.

Jag är tvärtom övertygad om att Sverige kan mer.

Att Sverige kan vara ett land där man tackar ja till drömjobbet, för att man hittat någonstans att bo.

Där kvinnor kan lämna en våldsam man redan på första försöket.

Där banken ger lån till den som vill bygga på landet.

Sverige kan, nej Sverige ska vara det landet.

Det här gäller bostäderna. Men det gäller också så många andra frågor.

Och mitt löfte till er, är att de stora samhällsförbättringarnas tid inte är förbi.

Jobben ska bli fler.

Utsläppen ska ner.

Bostäderna måste bli fler!

Välfärden måste fungera i hela landet.

Tack!