I somras var jag på semester i Polen. Fina stränder mot Östersjön i kombination med god mat lockade familjen. Väl där åkte jag sedan runt mellan olika apotek för att försöka få tag på östrogenplåster åt en förtvivlad väninna i Sverige. Vad hände?
När hennes vanliga plåster blev restnoterade skrev vården ut en alternativ behandling som skulle vara likvärdig. Men för henne var det inte det. Värmevallningarna kom tillbaka med full kraft och hon blev alltmer nedstämd. Hon hade svårt att få gehör från vården om att behandlingen inte fungerade hon upplevde att hennes symptom inte togs på allvar.
Till slut började hon fundera: går plåstren att få tag på någon annanstans?
En nätläkare skrev ett recept och jag gav mig ut på jakt. På det första apoteket kom beskedet att styrkan på receptet inte var registrerad i Polen. Där finns andra styrkor. Ny kontakt med en nätläkare i Sverige. Nytt recept. Tillbaka till apoteket.
Den nya styrkan var visserligen registrerad i Polen. Men den fanns inte att få tag på. En annan styrka kunde däremot beställas från ett centrallager. Men för att få köpa den skulle receptet behöva ändras igen. Ny kontakt med nätläkaren. Nytt recept.
Här nånstans börjar det likna en fars. Men egentligen är den inte särskilt rolig.
Hur kan en kvinna med svåra klimakteriebesvär behöva kontakta nätläkare för att gång på gång och anpassa sina recept efter vad som för dagen råkar finnas på lager i ett annat europeiskt land? Hur kan lösningen på en svensk läkemedelsbrist vara att en väninna ägnar sin semester åt att springa mellan polska apotek?
Situationen med östrogenplåster i Sverige är oacceptabel.
Samtidigt handlar den här historien om något större än östrogenplåster. Kvinnors hälsa har under lång tid varit lågt prioriterad. Och det finns ett återkommande mönster: besvär som drabbar kvinnor har en märklig förmåga att beskrivas som något naturligt och därför som något man mer eller mindre får leva med.
Endometrios kan innebära år av smärta. PMDS kan under delar av varje månad kraftigt påverka en kvinnas mående och vardag. Förlossningsskador kan ge besvär långt efter att barnet är fött. Klimakteriet kan innebära sömnbrist, svåra vallningar, nedstämdhet och en vardag som plötsligt inte fungerar.
En jämställd hälso- och sjukvård måste finnas genom hela livet. Det betyder att vi behöver fortsätta stärka kunskapen om sjukdomar och tillstånd som särskilt drabbar kvinnor. Vi behöver mer forskning. Vi behöver bättre kunskap om skillnader mellan kvinnor och män när det gäller symtom, diagnostik och behandling. Och vi behöver en sjukvård där kunskapen om exempelvis endometrios, PMDS och klimakteriebesvär är god och likvärdig.
Dessutom måste svensk hälso- och sjukvård kunna ta hand om en patient genom hela hennes behandling. När ett läkemedel som fungerat försvinner ska hon kunna få hjälp att prova ett alternativ och få en uppföljning av hur det faktiskt fungerar. Ingen ska behöva bli sin egen hälsoprojektledare, farmaceut, lagerinventerare eller internationella logistiksamordnare.
Här finns också en viktig jämlikhetsaspekt eftersom alla inte har samma kapacitet, tid, ork eller ekonomin som min väninna, men alla har rätt till god vård och behandling.
Varken Region Uppsala eller någon annan enskild region kan lösa den svenska läkemedelsförsörjningen. Där krävs nationellt ansvar. En brist som återkommer under flera år kan inte fortsätta behandlas som om den vore en oväntad tillfällighet. Sverige måste minska sårbarheten i läkemedelsförsörjningen, skapa bättre möjligheter att snabbt få fram alternativ och se till att patienter inte själva behöver lösa problemen när de ordinarie leveranserna faller bort.
Hur gick det då med plåstren?
Nej, det blev inga plåster i Polen. Till slut blev det i stället en nära anhörig som lyckades hämta ut dem i Spanien.
Unn Harsem (C)
Regionråd Region Uppsala